Amos Rex visar för första gången ett bredare urval ur samlingarna och utställningen vädjar direkt till känslorna. Där ett av verken kanske utlöser en omedelbar och även överraskande känsloreaktion kan ett annat framkalla en sinnesstämning som växer fram i makligare takt. Hur konst berör eller inte berör oss är något som vi inte alltid ens själva riktigt begriper, än mindre kan klä i ord. Hur vi än känner oss inför verken kunde vi kanske närma oss dem med samma attityd som den förtjusande och svårdefinierade varelsen i Juhani Linnovaaras verk Den nyfikne: framåtlutande, med alla sinnen alerta. 

Utställningens titel refererar – förutom till Kari Cavéns mångtydiga verk – till känslornas vaghet och flyktighet. Också utställningens teman smälter samman och bildar korsande stigar som besökaren kan vandra, lyssnande till sin egen upplevelse. Att skapa samlingar och att ställa ut verk är alltid en form av maktbruk; med urvalet byggs framtidens konsthistoria och därigenom vår uppfattning om världen omkring oss. Dessa maktkonstellationer blir till komponenter i de talrika tolkningar som olika människor gör då de möter utställningsverken. Museipersonalens och museibesökarnas känslor lindas om varandra bland alla konstverk. 

Amos Rex sköter Föreningen Konstsamfundets konstsamling som består av mer än 6 000 verk. Basen är den samling på cirka 400 verk som affärsmannen, tidningsförläggaren och konstmecenaten Amos Anderson (1878–1961) byggde upp. I hemmuseet Amos Andersons Hem som öppnades våren 2023 visas främst de tidigare verken ur samlingen. De fler än hundra verk som nu kan beskådas på Amos Rex täcker ett tidsspann från 1960-talet fram till idag. Mitt i den andra kupolsalen skimrar också det nya engagerande beställningsverket Spirit Systems of Soft Knowing av konstnärskollektivet Keiken. 

I Henni Alftans verk Älskling fäster man sig vid handen som med fingrarna drar genom den bortvända gestaltens svarta hår. Målningen får sin starka känsloladdning från den mystiska antydningen om en annan människas när- eller frånvaro. Väsentligt är ofta just det som inte syns i ett verk – stämningen, känsloläget eller ett minne som det förmedlar. 

Också det mänskliga psyket har ett djupare landskap under ytan som vi inte nödvändigtvis genast avslöjar för andra. På den nivån kan vi uppleva till exempel oro, ensamhet eller rädsla för att bli lämnade. Mitt i klimatkrisen upplever många också djup hopplöshet. Roland Perssons Den sista hästen på jorden framstår som en dystopisk skildring av världen efter ekokatastrofen, men kanske denna silikonbelagda skräckbild från framtiden är mer aktuell än vi törs medge. 

Känslorna styr allt vi gör, och då de blir långvariga smälter de in i våra sinnesstämningar. Enskilda känslolägen är dock övergående – de definierar inte hela vårt liv. Det finns inget fel eller rätt sätt att uppleva känslor, men om de undertrycks eller nonchaleras tär de på både kropp och själ. Att göra och uppleva konst kan hjälpa oss att identifiera, reglera och förstå känslor som kan vara mycket abstrakta och komplicerade. 

Uppvuxen i en religiös familj var Amos Anderson intresserad av katolicism och kyrkohistoria, och i sitt hem inredde han 1926 rentav ett helt kapell med konstverk och orgel. Detta slags tänkande som hämtar kraft ur det andliga fortsätter på sitt eget vis Jan Olof Mallanders kolteckning Wang, framför vilken blicken liksom vänds inåt då den följer de upprepade formerna på papperet. Ljuden i museet tonas ner, ett inre lugn infinner sig. I den tibetanska buddhismen betyder ordet wang just ritual och energiöverföring. 

Konsten kan också väcka okontrollerade känslor och stark sinnesrörelse. I det så kallade Stendhals syndrom blir en konstupplevelse så extatisk att den framkallar fysiska symtom: illamående, gråtattacker och hjärtklappning. Syndromet överstiger vår fattningsförmåga och har jämförts med såväl guds beröring som migrän, men det utgår i alla händelser från den affekt som konstverket åstadkommer. 

Känslornas odefinierbarhet går igen även i den bibliska konstellationen i Kari Vehosalos målning Arbetarklassens korruption (störst av allt är kärleken) där vi ser någonting diffust obehagligt, samtidigt både välbekant och främmande. I det fotografiskt exakt frusna ögonblicket kan man urskilja ett nät av betydelser som är framsprungna ur konsthistorien och den religiösa kulturen och skapar besynnerliga, insinuerande nyanser liksom i smyg.

I Stiina Saaristos stora blyertsteckning Last Man Standing sitter berättelsens huvudperson mitt i en tokrolig leksaksstad, omgiven av skogsdjur. Människogestalten är en kombination av en livserfaren vuxen och ett lekande barn. I konstellationen och gestaltens vassa blick syns hotfulla element samtidigt som verket förmedlar en välbekant stämning från barndomen och sagornas värld. 

Ordet nostalgi betydde ursprungligen hemlängtan. Idag syftar det i vidare mening på all slags längtan till svunna tider. Nostalgi inbegriper ofta vemod eller melankoli och ibland också nedstämdhet, men även positiva element kan förekomma, såsom glädje, värme och känslan av att vara älskad. Också inom populistisk politik som suktar efter svunna tider och i reklam används nostalgi ibland som en påverkansmetod. 

Gång på gång upprepade upplevelser börjar kännas trista och bedövande. De facto är livet dock fullt av upprepning: semestrar, hobbyer, morgonmöten, morotspuré och godnattsagor vi kan utantill. Rutinernas motsats i vardagen är oordning, överraskningar och oförutsägbarhet. I Perttu Näsänens målning Sicksack 14 faller blåa element åt olika håll i de kvadratiska rutorna. I den geometriska leken är även kaoset i sista hand kontrollerat, någonting som sker inom vårt blickfång.

Tankar och känslor kan uttryckas språkligt på många sätt: i dagboksanteckningar, som kraftuttryck då hammaren träffar tummen, i gulliga smeknamn åt småbarn eller exempelvis då vi uttrycker vår åsikt på ett arbetsmöte. Språket, ofta i synnerhet modersmålet, vävs in som en stark tråd i våra känslor, men känslor uttrycks också i ordlös kommunikation, exempelvis med gester och miner. 

I konstnärskollektivet Keikens verk Spirit Systems of Soft Knowing sker kommunikationen mellan människor och varelser av annan art såväl med känselsinnet som via en ordlös ljudvärld. Medvetenheten om alla de sätt på vilka vi inte kan direkt kommunicera med andra varelser ger vika för en känsla av harmonisk samvaro eller rentav införlivande i andra levande varelser. Empatisk anknytning kan plötsligt kännas viktigare än en detaljerad förståelse eller verbalisering av ämnet. 

Ordlös är kommunikationen också mellan de på något vis vilsna gestalterna i Tommi Toijas verkserie Främlingar; det är svårt att inte på något plan känna gemenskap med dem. Känslorna i ansiktsuttrycken på skulpturerna, som på olika vis förundras över sin omgivning, fungerar som en slags tragikomisk yta där vi kan spegla oss själva. Toijas små varelser hjälper oss att dela och behandla även svåra frågor – ensamma, men ändå tillsammans.

Synsinnet är oftast det primära sinnet då vi upplever konst, bland annat för att det sällan är tillåtet att beröra verken på utställningar. Vi skapar emellertid betydelser och tolkningar med alla våra tillgängliga sinnen. De haptiska spår, dvs. spår i känselsinnet, som materialen lämnar är starka och påverkar våra förväntningar också då vi betraktar konst. Ett överraskande materialbyte kan konfundera: det mjuka är de facto hårt eller vasst, en välbekant form lämpar sig plötsligt inte för sitt normala bruksändamål. 

Att experimentera med material och använda existerande föremål och material är en inspirationskälla för många konstnärer, såsom Kari Cavén. I verket Så känns det, tillsvidare fästs vår uppmärksamhet till en början framför allt vid de olika verkdelarnas materiella olikheter. Verktiteln som leker med språkets mångtydighet banar emellertid väg för en obegränsad mängd tolkningar. I verkets finska titel kan ”musta” betyda både ”jag” och ”svart”. Verket manar oss att själva tänka på vad vi känner just nu, men också på vilka slags känslor och förnimmelser olika färger och material framkallar. 

Den svarta färgen dominerar också i Oona Tikkaojas verk Fungus, en skulptur som ser ut som om den hade dumpit ner från rymden. Verkets gummiyta dekorerad med skruvar och muttrar och framför allt dess speciella lukt kan för somliga kännas motbjudande eller otrevlig, medan effekten för andra kan bli välbehaglig – eller både och – på en och samma gång. Våra fysiska känsel- och sinnesreaktioner är primitiva eller okontrollerbara, varför känningar och känslor som betraktas som varandras motsatser också kan förekomma samtidigt.

Keiken 

grundad 2015 

Spirit Systems of Soft Knowing ༊*·˚ 

Andesystem för mjuk kunskap 

2023–2024 

silikon, haptisk teknik, LED-ljus, ljudlandskap, duk, trä, kuddar, videomapping 

_________________________________________________________ 

Konstnärskollektivet Keikens verk Spirit Systems of Soft Knowing ༊*·˚utforskar i vilken utsträckning och hur empatisk kontakt och kommunikation kan nå andra arter och existensformer. Den rumsliga installationen som bygger på känselsinnet hämtar inspiration ur energiströmmar och materiell animism. Animismen utgår från idén att alla ting och väsen har en själ. Museibesökarnas upplevelse och kroppsliga förnimmelser fortsätter och kompletterar det engagerande verket. 

Besökaren ombeds stiga in i den ljusskimrande installationen avgränsad med draperier. I det snäckliknande krökta rummet får besökarna vila sig på liggplatser som formar en meditativ grupp. De organiska formerna fortsätter i klasarna av kuddar på sängarna, inspirerade av naturliga fröhus. I hålan uppe i taket möter blicken en vibrerande, stjärnlik energikälla vars sken strålar ner mot liggplatserna. 

Utställningsguiden hjälper besökaren att klä sig i en syntetisk förlängning av den fysiska kroppen i form av en livmoder av silikon. De blåskimrande livmödrarnas stilla vibrationer mot bärarens mage skapar tillsammans med hörlurarnas livsljud många potentiella associationsstigar. 

Också det rumsliga ljudlandskapet och den av luftens rörelser blinkande, navelsträngslika kontakten från liggplatserna till takets portallika, pulserande nebulosa bildar beståndsdelar i ett andesystem för mjuk förståelse. Verket vill skapa en ordlös förbindelse med existensens olika uppenbarelseformer, sådana som inte nödvändigtvis kan nås på det verbala eller det intellektuella planet. 

Vidgade sinnen 

Kollektivet ser livmödrarna som så kallade medvetenhetsinstrument som kan användas till att skapa en empatisk kontakt med det okända. Bakgrundsforskningen för verket har utgått från neurologen Paul Bach-y-Ritas forskning där utvidgning av sinnena står i centrum. Bach Y Rita upptäckte att vår hjärna tack vare sin neuroplastiska natur kan omkopplas. Keiken utforskar hur man med teknologins hjälp kan skapa simuleringar av en annan medvetenhet och hur man med påklädbar teknik kan förstärka holistiska upplevelser. 

Konstnärskollektivet Keiken 

Kollektivets namn är hämtat från japanskans ord för erfarenhet, upplevelse. Upplevd erfarenhet står i centrum för den i Berlin och London verksamma gruppens synergiska verksamhet. Kollektivet grundades 2015 av tre konstnärer från olika diasporiska bakgrunder, Tanya Cruz, Hana Omori och Isabel Ramos. Keiken är intresserade av medvetandets och tillvarons natur, och fascineras av alternativa framtidsvisioner som ligger i skärningspunkten mellan teknologin och den reella världen. Kollektivet arbetar med verk och teman där upplevelserna ofta vidgas bortom den reella världens gränser och bygger en annorlunda, spekulativ framtid. Som medel använder man film, spel, installation, utvidgad verkligenet (XR), blockkedjor och performance samtidigt som man också utvecklar egna teknologiformer. 

År 2022 vann Keiken det första Chanel Next-priset. För närvarande arbetar kollektivet på residenset Somerset House i London. Bland kollektivets senaste utställningar kan nämnas: KANAL — Centre Pompidou; Bryssel (BE) Helsinki Biennial (FI), HAU Hebbel am Ufer, Berlin (DE) (2023), C/O Berlin (DE); Wellcome Collection, London (UK); ARKO Art Centre, Soul (KR); Julia Stoschek Collection, Düsseldorf (DE); Onassis, Aten (GR); Photographers Gallery, London (UK) (2022); 2. Thailandbiennalen (TH). 

_______________________________________________________________  

Spirit Systems of Soft Knowing ༊*·˚ är genomfört platsspecifikt som en del av en samlingsutställning med de mänskliga känslorna som tema. Verket är det första i Amos Rex’ verkserie där teknik utnyttjas innovativt och granskas kritiskt. Utställningarna i serien kommer sannolikt att visas ungefär vart tredje år. 

Verkets produktionsteam: 

Kreativ ledning och huvudkonstnärer: Keiken 

Produktion: Alexander Boyes 

Planering av interaktivitet: Edwin Dertien 

Design och tillverkning av silikonlivmodern: Chris Fitzpatrick 

De haptiska livmödrarnas ljudvärld och rumsljud: Waveovspace 

Installationens rumsplanering: Sebastian Kite 

Visuell planering av videoprojektionen: George Jasper Stone 

Studioadministration: Hekate Studios 

Grundforskning i och utveckling av kroppsburen haptik och silikon i samarbete med Ali Ball, Studio Above & Below, Lucy Page, agf HYDRA 2021–22 

Bild: Niclas Warius / Amos Rex

Amos Anderson (1878–1961) var affärsman, tidningsförläggare och passionerad konstälskare och mecenat. Han var aktiv på konstfältet i Finland genom att generöst stödja såväl bildkonst som teater. Det är Amos Andersons arv som gjort Amos Rex möjlig – han lade grunden till våra samlingar. 

Året var 1940 då Anderson grundade Föreningen Konstsamfundet med föresatsen att föreningen efter hans död skulle göra det möjligt att stödja och slå vakt om konsten med stöd av hans ansenliga förmögenhet. Han överlät hela sin egendom åt föreningen på vissa villkor: i testamentet stipulerades att två konstmuseer skulle grundas, ett i hans hem- och kontorsbyggnad på Georgsgatan och ett på hans sommarställe i Söderlångvik på Kimitoön. Bägge museerna skulle visa verk ur hans samling, såväl dåvarande som senare förvärv. Anderson hann före sin död 1961 förvärva inalles 438 konstverk – målningar, skulpturer och grafik – samt en separat medaljsamling. 

Museet på Georgsgatan öppnades 1965 under namnet Amos Andersons konstmuseum. Samlingen bestod då av gammal europeisk konst, inhemsk konst från sekelskiftet till sent 1940-tal samt konst från efterkrigstiden. Vid samma tid skapades regler för hur samlingen skulle utvecklas: äldre moderna verk skulle skaffas endast i undantagsfall och konst från tiden före 1910-talet skulle helt undvikas. Den nyaste inhemska konsten skulle prioriteras: Konstsamfundets uppgift var uttryckligen att stödja inhemsk bildkonst och aktivt verksamma konstnärer. Senare specificerades reglerna ytterligare bl.a. genom betoning av verkens konstnärliga kvalitet, större helheter av verk av vissa konstnärer och finlandssvensk konst. 

Under museichef Bengt von Bonsdorffs långa period 1964–2001 växte samlingarna raskt genom såväl inköp som donationer, med 50–100 verk per år. Redan på 1960-talet köptes de första abstrakta verken till samlingen. De skapade grunden för en linje som betonade ung och experimentell konst med särskild tonvikt på måleri men även konstgrafik. Förutom med samtidskonst kompletterades samlingen också med tidigare finsk konst, och det dröjde inte länge förrän museet hade ett brett urval inhemsk modernism. Köpen av utländsk konst handlade främst om konstgrafik som anskaffades från museets egna utställningar. Amos Andersons konstmuseum skötte samlingarna till år 2018, då ansvaret övergick till det nygrundade museet Amos Rex. 

Idag omfattar samlingarna totalt dryg 6 000 verk. De består av såväl Amos ursprungliga samling som förvärv och erhållna donationer under åren som gått. Ett kapitel för sig är Sigurd Frosterus representativa depositionssamling postimpressionistisk konst som förvaltas av museet och även i skrivande stund visas på Amos Rex. Också den gedigna donationssamlingen av Birger Carlstedts konst och skulptören Felix Nylunds flera hundra verk bildar fortfarande en betydande del av samlingen. 

I april 2001 överräckte Bengt von Bonsdorff stafettpinnen åt Kai Kartio, som fortsatte att bygga ut samlingen efter sin egen vision. Vi befinner oss just nu i början av en ny era i Amos museers och samlingars historia, eftersom Kieran Long har nyligen tillträtt som museichef. 

Kaj Martin 

Intendent 

Det här är Ou. Ou tycker om barn, för många gånger förstår barnen hen bättre än vad vuxna gör. Ou har nämligen lite svårt att kontrollera sina känslor och har dessutom massor av energi. Ou föddes samtidigt som museet byggdes och bor där fortfarande.

Har du själv sett Ou i museet? Vi kan tipsa om att du ganska säkert hittar Ou vid garderoben i nedre våningen, där hen har byggt ett bo.

Museerna samlar på konst och tar väl hand om sina samlingar. Har du en samling? Vad samlar du på? Ou samlar på stenar som faller från museibesökarnas skor.