På den palestinsk-danska konstnären Larissa Sansours (f. 1973) mörktonade utställning möts det förflutna, nuet och möjliga framtider. Utställningen öppnar upp för nya sätt att tänka kring palestiniernas historia, förlust och trauma. I sina noggrannt slipade videoverk och installationer lånar Sansour berättargrepp från science fiction, dokumentärt material och opera för att fläta samman aktuella politiska frågor med uppdiktade världar. På Amos Rex visas en helhet bestående av sju verk som tillkommit åren 2009–2022.   

I sina verk pejlar Larissa Sansour framtiden med hjälp av science fiction-genrens spekulativa berättartekniker och utnyttjar ett experimentellt bildspråk för att beskriva konflikten i Palestina som varat i snart hundra år. Genom sina verk lägger Sansour fram en ny, föreställd historia för en nation och ett hemland som står på randen till undergång. De teman som Sansour arbetar med springer fram ur hennes egna upplevda erfarenheter och kulturella bakgrund. Hennes verk väcker eftertanke som vidgas till universella studier i sorg, minne och nedärvt trauma.  

I centrum för Sansours arbete och produktion står konstens speciella förmåga att skapa nya rum för att tänka och för att känna, och att ge en röst till berättelser som förtigits. Sansour bor i London, där hon redan länge har arbetat tillsammans med konstnären och författaren Søren Lind. Detta är hennes första stora separatutställning i Finland. 

Det är mörkt i utställningen.

Utställningen innehåller rörliga bilder och flerkanaligt ljud, som kan framkalla kroppsliga förnimmelser.

Vänligen rör inte verken.

Vill du fördjupa dig i utställningens teman?
Prata gärna med våra diskussionsguider.

Den här kartan är till för dig som besöker museet med barn och önskar få tips på hur ni kan utforska utställningen tillsammans. Våra skräddarsydda sidor riktade till lärare och pedagoger hittar du här (länken öppnas i ett nytt fönster).

Terhi Tuomi: Dina verk behandlar snedvridna maktförhållanden och historiska röster, men de utgår också från din personhistoria och dina egna upplevelser. Hur ser din bakgrund ut? Vilka erfarenheter har format ditt konstnärliga arbete? 

Larissa Sansour: Jag föddes i östra Jerusalem och växte upp i Betlehem, i Palestina, så jag har personligen upplevt apartheid och Israels grymma ockupation. Genom hela min konstnärliga produktion har jag velat låta marginaliserade röster träda fram och försökt begripa hur de anpassas för västvärldens berättelser. Jag vill med mitt arbete försöka nedmontera dessa strukturer och bildernas våldsamhet. Tyvärr blev jag smärtsamt medveten om hur Palestinas och palestiniernas röst förvrängs då jag på sent åttiotal flyttade till Storbritannien. Under det förra decenniet växte känslan av att Palestina inte längre är tabu, och småningom tog en mer sansad och mångsidig dialog form. Men nu, i ljuset av grymheterna i Gaza och framför allt västvärldens svar på dem har idén om en framåtsträvande civilisation och en etiskt ständigt mer förädlad politisk dialog lidit ett stort och väldigt tungt nederlag. I stället för att i grunden försöka förstå situationen och dess historiska bakgrund har försöken att tysta ner inte bara palestiniernas utan överlag alla de röster som försvarar rättvisa och ansvar blivit starkare än någonsin, och detta kan bara uppmuntra palestinska konstnärer som mig att fortsätta vårt arbete. 

TT: Du har under din tjugoåriga konstnärsbana gått från duk till linsbaserat arbete, från aktivistiska verk till storskaliga filmproduktioner. Vilka är orsakerna bakom förändringarna? 

LS: Jag utbildade mig ursprungligen till målare och arbetade med både abstrakt och föreställande konst. Då videokamerorna blev allmänt tillgängliga växte mitt intresse för rörlig bild småningom, men till stor del också till följd av mitt växande intresse för den politiska situationen i Palestina. Övergången skedde strax efter att jag lämnade universitetet, samtidigt med den andra palestinska intifadan, folkresningen, som inte lämnade mig eller andra palestinska konstnärer något annat alternativ än att försöka förstå det vi såg. Kameran blev ett redskap för dokumentering av hemskheter, och motivet var att dokumentera och fånga sådant som tycktes löpa risk att bli raderat. Till en början var mitt filmatiska grepp dokumentaristens, jag filmade människor, platser och diskussioner men också ockupationens arkitektur. Det dröjde dock inte länge förrän den approachen tycktes förbise många viktiga teman, och jag beslöt därför att övergå till fiktion för att studera begrepp som ofta hamnar i skuggan av de direkta grymheterna. Jag märkte strax att den nya infallsvinkeln med fokus på framtiden erbjöd den distans till nuet som krävdes för att jag skulle kunna hantera utmaningarna i en palestiniers verklighetsupplevelse. Sci-fi gör det möjligt att kommentera nuet ur en annan vinkel, och efter att jag anammat den approachen har mina produktioner vidgats såväl visuellt som konceptuellt. 

TT: Du samarbetar med andra, ofta proffs från olika områden, och du för en djup konstnärlig dialog med den danske författaren och konstnären Søren Lind. Kan du berätta om samarbetets betydelse? 

LS: Eftersom jag huvudsakligen jobbar med film spelar samarbete en viktig roll då jag planerar nya verk. I mina tidiga verk hade jag en mycket liten arbetsgrupp: skådespelarna var kompisar och familjemedlemmar, jag hade bara en kamera och även editeringen svarade jag själv för. Men efterhand som produktionerna blev mer komplicerade växte samarbetsgruppen organiskt. Min huvudsamarbetspartner är Søren Lind, som i mina tidiga verk medverkade som producent och fotograf, men så fort projekten började kräva mer omfattande planering började Søren skriva manus medan jag arbetade med det visuella, och vi började regissera verk tillsammans. Idag har vår kärntrupp vuxit ytterligare och inkluderar en producent, en filmfotograf och en ansvarig för specialeffekter. Det är inom den gruppen största delen av projekten tar form, men den huvudsakliga konceptuella och visuella produktionen svarar jag och Søren alltid för. 

En film är ett så komplext projekt att det kräver samarbete. Det är en nödvändig del av processen. Och det innebär naturligtvis också att ge upp det fasta grepp om processen som många konstnärer naturligt föredrar att själva ha. Trots att jag därmed förlorar en del av kontrollen är diskussion och finjustering i en större grupp alltid nyttig för konstverket. Därför har delat ansvar och engagemang kommit att bli en central del av min arbetsmetod. Efterhand som verken blivit allt mer ambitiösa har produktionsgrupperna vuxit – arbetsgruppen bakom In Vitro har totalt över åttio medlemmar på olika orter världen runt. Då så många människor med gemensamma krafter arbetar med ett och samma verk blir upplevelsen sant belönande. 

TT: Din utställning på Amos Rex visar verk från de senaste femton åren. Det är första gången som dina verk visas i underjordiska salar – hur påverkas dina verk av rummet och kontexten? 

LS: Liksom förmodligen för andra konstnärer som besöker Amos Rex för första gången känns rummet respektingivande och perfekt skräddarsytt för utställningen. De stora salarna erbjuder redan i sig de premisser som krävs för att storskaliga installationer och filmer ska uppnå hela sin potential. Men, vad viktigare: arkitekturen kompletterar centrala detaljer i de verk jag ställer ut. Min film In Vitro utspelar sig i en underjordisk bunker, i ett skoningslöst brutalt rum där huvudpersonen snabbt försöker lämna sitt underjordiska gömställe och ta sig upp på markytan. Den stora runda skulpturen, Monument for Lost Time (Monument över förlorad tid), passar väl ihop med det välvda takets spräckliga yta och runda takfönster. Och operaverket As if No Misfortune Had Occurred in the Night klingar nu i sin egen underjordiska konsertsal, ekande i dess rymd, något som framhäver verkets teman: förlust, historia och nedärvt trauma. Verken väcker ofta känslor kring klaustrofobi och isolering, något som den underjordiska salen både speglar och motarbetar, varmed den också förstärker känslan av ofrivillig landsflykt samtidigt som den ger verken andrum. 

TT: Politiska motiv är synliga i dina verk. På utställningen möter vi en stor svart boll, verket The Monument for Lost Time, som är en påminnelse om osynliga eller outtalade frågor som vi inte kan fly och som vi är tvungna att möta. Har den dystra utvecklingen i Palestina påverkat din relation till dina tidigare verk? 

LS: Visst, absolut. Under de senaste åren har mitt arbete fokuserat på minne, förlust och nedärvt trauma – tre begrepp som alla präglar Palestinas historia. Jag behandlar tragedier i det förflutna, och eftersom nuet är en del av förflutenheten är förlust ett kontinuerligt och upprepat tema i mina verk, inte blott en enskild händelse. Men den tragedi som nu pågår visar bara att palestiniernas trauman i det förflutna aldrig är längre bort än nuet. Det vi idag bevittnar är olidligt, inte bara med tanke på förlusten av oskyldiga människoliv, utan på grund av mänsklighetens etiska fördärv. Då jag idag tittar på mina tidigare verk ser jag dem i ett helt nytt ljus, som allt mer aktuella. Vissa dialogfragment är skrivna i en anda av både sorg och onda aningar, vilket bara stärker grymheternas och orättvisornas ständiga upprepning i Palestina. 

TT: Vilken blir din följande resa – vad har du under arbete och har dina kommande projekt och planer påverkats av den senaste tidens händelser? 

LS: Den tragedi som nu utspelas i Palestina har på många sätt påverkat mitt arbete, liksom förmodligen de flesta palestinska konstnärernas arbete. Utställningar har inhiberats, verk censurerats, det har blivit allt svårare att få finansiering. Men samtidigt har det uppstått nya möjligheter att ta ställning och visa sina verk. Jag har under de senaste åren huvudsakligen koncentrerat mig på den långfilm som jag har under arbete. Det är en fortsättning på In Vitro och utgår liksom den från en stor katastrof. Handlingen fokuserar på återuppbyggnad, på ett fundamentalt och mycket radikalt återskapande av allt förlorat: landet, städerna, människorna, traditionerna och minnena. I ljuset av vår tids tragedi får en sådan utgångspunkt en helt ny betydelse i och med att filmens fiktiva katastrof inte längre alls framstår som fiktiv. 

Projektet har också blivit allt mer aktuellt i och med att filmens inramning och den sorg, de minnen och den återbyggnad den skildrar framstår som mer aktuella än någonsin. Förutom filmprojektet arbetar jag också med ett stort kommissionsuppdrag för Wereldmuseum i Amsterdam. Också det projektet ser jag fram emot med entusiasm, eftersom det fokuserar på en relativt bortglömd period i Palestinas historia, Betlehems kommersiella blomstring i slutet av 1800-talet, en epok full av stora löften och ambition. Och återigen, trots att det kan förefalla historiskt avlägset, har projektet blivit allt viktigare för mig i och med att det än en gång skildrar ett struket kapitel i Palestinas historia. Filmen målar ett porträtt av ett folk och en stat full av potential som det brittiska mandatet och den därpå följande israeliska ockupationen slog i spillror.

1. Monument for Lost Time  
Monument över förlorad tid  
 

2019  

skulptur 
diameter 4,8 m  
material: betong, metall, målfärg 
audio 4.1 
 
Courtesy of Larissa Sansour, Søren Lind  

I utställningssalen väntar ett stort, runt, svart objekt, orubbligt och dolt för direkta blickar. Kring det orörliga monumentet hörs ett ljud bestående av lågfrekventa vibrationer, som i likhet med ett trauma sätter sig djupt inne i kroppen. Skulpturen är så svart att den inte reflekterar något ljus alls och därigenom skapar en optisk illusion. Med hjälp av synsinnet är det nästan omöjligt att gestalta tredimensionaliteten i den djupa svärtan, vilket framhäver dess genomträngande hotfulla väsen, lika svårgripbart som en obehaglig känsla.

Monument for Lost Time visades för första gången tillsammans med videoverket In Vitro på den 58:e konstbiennalen i Venedig 2019. De två verken utgör en helhet som beställts av Statens Kunstfond i Danmark och som Sansour har skapat tillsammans med den danska författaren och manusförfattaren Søren Lind. I videoverket återges det mystiska klotet som ett fiktivt och psykologiskt laddat objekt, vilket sedan i utställningssalen förvandlas till ett fysiskt faktum, som ett förkroppsligat nedärvt trauma. Monumentet står på ett kakelklätt fundament. Mönstret på kaklet återkommer i en scen i In Vitro, där en flicka sitter på golvet i det hem som hon och hennes mamma tvingas lämna då en katastrof förstör hela deras stad.

In Vitro  
I glas 
 
2019  

tvåkanalsvideo, 28’  
audio 7.2 
 
Courtesy of Larissa Sansour, Søren Lind  
 
In Vitro är ett svartvitt science fiction-verk på arabiska och det utspelar sig i den bibliska staden Betlehem som har drabbats av en miljökatastrof. Under staden finns en övergiven kärnreaktor som har omvandlats till en enorm tillflyktsort och fruktträdgård. Där förbereder sig en grupp forskare på att återskapa livet på jorden med hjälp av kulturarvsfröer som samlats in före apokalypsen. Verkets latinska titel In Vitro betyder bokstavligen ”i glas(kärl)” och det syftar på vetenskapliga ingrepp som görs utanför en levande kropp, i en konstgjord miljö. Genom att placera in händelserna i tiden efter en ekokatastrof ger Sansour verket en kontext som vi alla kan relatera till.

Den intensiva dialogen i tvåkanalsvideon förs mellan Dunia, som har grundat fruktträdgården och som representerar den gamla, förgångna tiden, och hennes unga efterträdare Alia. Alia är en klon av Dunias döda dotter och hon representerar en ny tid med nya möjligheter. Alia är född och uppvuxen i laboratorielika förhållanden under jord och hon har aldrig sett den stad som hon har till uppgift att återbefolka och åter få att grönska.

I detta verk är tiden inte linjär, utan alla tidsskikt är närvarande samtidigt. In Vitro är en fortsättning på Sansours tidigare utforskningar av sorg, arv och nedärvda trauman. Verket fördjupar sig i epigenetiken, en vetenskapsgren som studerar hur nedärvd kunskap och miljöpåverkan överförs till kommande generationer på gennivå. I verket är Alias minnen inte hennes egna, utan de är inplanterade från den människa som hon har ersatt. Dialogen rör sig av och an mellan det förflutna och framtiden: hur mycket av det förflutna, av våra minnen, är det värt att föra vidare, och vem bestämmer detta?

As If No Misfortune Had Occurred in the Night  
Som om ingen olycka hade skett under natten 

2022  

trekanalsvideo, 21'   
audio 7.2.4 
 
Courtesy of Larissa Sansour, Søren Lind 
 
As If No Misfortune Had Occurred in the Night är en intressant fortsättning på Larissa Sansours utforskningar av nedärvda trauman och epigenetik. I dess centrum står en arabisk opera som handlar om trauma, förlust och sorg. Den visas i svartvitt, projicerad på tre skärmar, som en altartriptyk.
 
Arian som hörs i verket framförs av den palestinska sopranen Nour Darwish och den är komponerad av den libanesiska kompositören Antony Sahyoun. Kompositionen bygger på österrikaren Gustav Mahlers Kindertotenlieder och en traditionell palestinsk sång, Al Ouf Mash’al. Mahlers Kindertotenlieder uruppfördes 1905 och tonsatte Friedrich Rückerts diktsamling som denne skrev efter att två av hans barn hade dött. Sorgesången Al Ouf Mash'al handlar om en palestinsk kvinna som sörjer förlusten av sin älskare som värvats till den ottomanska armén under första världskriget. De två musiktraditionerna blandas och väver tillsammans en vacker elegi över mer än ett sekel av sorg. 
 
I operan, som filmats i ett förfallet kapell, ses världar skapade med datorgenererade specialeffekter jämsides med arkivmaterial från första världskriget. Sansour har använt dokumentärt material från Imperial War Museum i London som bland annat skildrar Palestina under det brittiska mandatets första tid och kampen mot det osmanska riket. 

I slutscenen sänker sångerskan sig ner i vattnet för att enligt traditionell palestinsk sorgesed färga sina ljusa kläder med indigo, ett pigment som är mera hållbart än andra. Indigo kan, precis som sorgen, motstå tiden utan att blekna. Verkets värld breder ut sig från  kapellet och in i utställningssalen i form av en installation med indigofärgade draperier som omger en bassäng. Ovan den hänger tysta trädstammar i kedjor från taket, som styckade kroppar.  

Archaeology in Absentia 
Frånvarande arkeologi 

2016 

10 skulpturer 
20 cm x 10 cm 
material: brons 
 
Courtesy of Larissa Sansour, Søren Lind  
 
Skulpturinstallationen Archaeology in Absentia (Frånvarande arkeologi) består av tio bronskopior av projektiler. De kan öppnas på mitten och inuti finns en platta med ingraverade koordinater, longitud och latitud. Koordinaterna visar platser i Palestina och Israel där Sansour har begravt handmålade porslinstallrikar med den palestinska motståndsrörelsens traditionella mönster. Skulpturerna ställs ut tillsammans med en serie fotografier som tagits på dessa platser. 

Med hjälp av lokala konstinstitutioner begravde Sansour ursprungligen femton fysiska tallrikar på de platser som koordinaterna visar, bl.a. i Jerusalem, Betlehem, Ramallah, Akko, Haifa, Jeriko, Jaffa och Nasaret samt i Döda havet. Projektilerna är modellerade efter en rysk atombomb från kalla krigets tid. Bombhöljena, som öppnar sig som Fabergéägg, och koordinaterna som de innehåller representerar frånvarande arkeologiska artefakter. 

Skulpturerna i verket Archaeology in Absentia ger konkret form åt idén om att utnyttja arkeologi som vapen i territoriella konflikter och för att understryka någons historiska rätt till ett visst område. Arkeologiska fynd har i alla tider använts för att stärka rådande narrativ. Skulpturerna visas upp på ett sätt som påminner om hur museer traditionsenligt placerar värdefulla artefakter i vitriner, som historiska bevis på det förflutna. I detta verk är det dock platskoder till ännu inte framgrävda artefakter som har placerats i vitrinen, som referenser till en framtida historia. 

Verket anknyter till videoverket In the Future They Ate From the Finest Porcelain som visas i samma rum. 

In the Future They Ate From the Finest Porcelain 
I framtiden åt de från det finaste porslin 
 

2016  

enkanalsvideo, 28' 
stereoljud 
 
Courtesy of Larissa Sansour, Søren Lind  

In the Future They Ate From the Finest Porcelain är ett videoverk som undersöker skärningspunkten mellan science fiction, arkeologi och politik. Verket, som förenar filmiskt berättande med datoranimation, utforskar myternas och berättelsernas inverkan på historien, sanningen och skapandet av nationella identiteter.  

Berättelsen följer en motståndsgrupp som gräver ner bitar av porslinskärl i syfte att skapa ett nytt, fiktivt folk för framtida arkeologer att upptäcka. Gruppen försöker påverka det rådande narrativet om historiska händelser och göra det möjligt för kommande generationer att göra anspråk på sitt land: när det begravda porslinet grävs fram fungerar det som bevis på det uppdiktade folkets existens. Filmen utforskar frågor om historia och makt: vem får skriva historien, vems röster får höras?  
 
I verket förs en dialog mellan en psykiater och den kvinnliga ledaren för motståndsgruppen. De hypnotiska landskapen och laddade personporträtten innehåller många referenser till bilder ur palestinsk kulturhistoria. En del av dem, såsom det traditionella Keffiyeh-mönstret som målats på porslinstallrikarna, återfinns också i skulpturerna i verket Archaeology in Absentia. Men i motsats till skulpturserien tar de bemålade tallrikarna rent visuellt plats i filmen. De stora bomberna som faller från skyn påminner om bronsskulpturerna i museivitrinen, men istället för koordinater bär de på bevismaterial för framtiden: det finaste porslin, som regnar ner och täcker marken i det skimrande landskapet. Tillsammans får de två verken oss att fundera på historieberättandets styrka: hur länge dröjer det innan fiktionen blir ett historiskt faktum?

Nation Estate  
Nationalfastighet 
2012  

enkanalsvideo, 9'  
audio 
 
Courtesy of Larissa Sansour  

Nation Estate är ett videoverk som utspelar sig i science fictionens bildvärld och som föreslår en lösning på det politiska dödläget i Mellanöstern, en lösning som är rent dystopisk, men kryddad med svart humor. I verket kombineras en datorgenererad värld med levande skådespelare och ett elektroniskt ljudspår med inslag av arabiskt tal. Berättelsen föreslår en vertikal lösning för ett självständigt Palestina: en egen palestinsk stat i form av en enorm skyskrapa som kallas Nation Estate.  

Åskådaren får följa huvudpersonen, spelad av Sansour själv, från järnvägsstationen till Betlehem. Staden ligger på tjugoförsta våningen i höghuset. Reklamerna i hissen handlar om olika samhälleliga och politiska frågor som berör palestinier, från resebegränsningar till vattentillförsel. Rummen i byggnaden är influerade av science fictionvärldens bildspråk och innehåller referenser till viktiga landmärken, såsom al-Aqsamoskén i Jerusalem och Födelsekyrkan i Betlehem. Åskådaren får följa med huvudpersonen till hennes hem, där det vimlar av kulturella referenser till bland annat broderi, mat och nationella symboler. Utanför lägenhetens glasvägg öppnar sig ett vidsträckt landskap som genom en knapptryckning kan förvandlas till en vy över Jerusalem.

Alla palestinska städer och samhällssektorer har placerats på olika plan i den massiva byggnaden. Äntligen kan hela det palestinska folket leva ett liv i fred tillsammans – om än fortfarande omgärdade av murar. 

A Space Exodus  
Rymdexodus  

2009   

videoverk, 5'  
audio 
 
Courtesy of Larissa Sansour  

På ett personligt sätt förflyttar verket bildvärlden i Stanley Kubricks ikoniska film 2001: Space Odyssey till en Mellanösternkontext. Den bekanta musiken från Kubricks science fictionfilm från 1968 glider över i melodier i arabisk stil som passar in i Sansours visuella rymdvärld. 
 
Berättelsen följer Sansour själv på en fantasiresa genom universum. Med henne följer också teman som Kubrick har lyft fram, såsom människans evolution och den teknologiska utvecklingen. Med en anspelning på Neil Armstrongs månlandning 1969 presenterar Sansour dock en ny idé om den första palestiniern i rymden och hon sätter nya ord på den historiska händelsen: ”Ett litet steg för en palestinier, men ett stort språng för mänskligheten.”  

A Space Exodus erbjuder ett fantasifullt alternativ till ett eget palestinskt territorium. Kanske kunde man i yttre rymden äntligen hitta en plats som skulle tillhöra palestinierna, under en enda flagga. 

Familiar Phantoms  
Bekanta Vålnader 
 
2023  

film, 42'  
 
Courtesy of Larissa Sansour, Søren Lind   

Familiar Phantoms är en experimentell dokumentär kortfilm om minne, historia och trauma. Verket utforskar fiktionens och berättelsernas inverkan på hur minnen skapas och tolkas:  ett filmiskt berättande kombineras med specialeffekter, foton ur familjealbum och arkivbilder på ett sömlöst sätt. Fragmenten och tomrummen mellan dem bildar en narrativ väv av illusion och fakta. 

Kortfilmen är Sansours hittills mest personliga verk. Inspirationen till verket kommer från hennes egen familjehistoria och barndom. Långsamma, glidande scener och täta collage av föremål, minnessaker och super 8-filmer alternerar i verket, som filmats både i en studio och i en förfallen herrgård. Klippningen och det visuella uttrycket påminner om hur minnet fungerar: samma bilder, föremål och rum återkommer, söker sin mening och plats i ett fragmentariskt collage, likt fortfarande namnlösa vålnader.  

Familiar Phantoms visas i samband med utställningen under våren 2025. Närmare information kommer senare på Amos Rex webbplats.