I snart 25 år har Sigurd Frosterus postimpressionistiska konstsamling varit deponerad på Amos Andersons konstmuseum. Samlingen ägs av Sigurd Frosterus Stiftelse som grundades 1988 av Frosterus döttrar Johanna Weckman och Clara Ekholm med syftet att bevara faderns minne, konstsamling och andliga arv. Konstsamlingen ger våra besökare en inblick i en högst personlig syn på den begynnande modernismen i 1900-talets Finland. Konstsamlaren Sigurd Frosterus som verkade under första hälften av 1900-talet är främst känd som arkitekt för varuhuset Stockmann i centrala Helsingfors. Men han var en ovanligt mångsidig och begåvad kulturpersonlighet. Förutom arkitekt var han även essäist, kritiker, konstteoretiker och en passionerad färgkonnässör. Hans konstintresse var brett och rymde åtskilliga konstarter från renässansen till samtiden. Det är därför passande att hans samling tillägnas en egen sal i Amos Rex- komplexet där nytt och gammalt överbryggas både i arkitekturen och i utställningsprogrammet. Sigurd Frosterus konstsamling spelar en viktig roll i museets strävan att uppvisa konstens livskraft och olika skepnader genom tiderna. Det är med största glädje som Amos Rex, i samarbete med Sigurd Frosterus Stiftelse, presenterar konstsamlingens splitternya hem.

Hjärtligt välkommen till Sigurd Frosterus-salen!

Kai Kartio, museichef

1876

Föds den 4 juni i Asikkala, Tavastland, som första barn till ingenjör Theodor Frosterus och Ida Frosterus (f. Carp).

1895–1896

Tar studenten vid pojkskolan Nya Svenska Läroverket och inleder studier i konsthistoria och estetik vid Kejserliga Alexanders universitet (nuv. Helsingfors universitet).

1899–1902

Avlägger filosofie magisterexamen 1899 med konsthistoria och nyare litteratur som huvudämnen. Utexamineras som arkitekt från Finlands Polytekniska Institut (nuv. Aalto-universitetet) 1902 och grundar en arkitektbyrå (1902–1906) tillsammans med studiekamraten Gustaf Strengell.

1903–1904

Arbetar på Henry van de Veldes formgivnings- och arkitektbyrå i Weimar. Där blir han bekant med verk av Europas mest kända kolorister och samlare av deras konst. År 1903 debuterar han som konstkritiker i Helsingfors-Posten, där han pläderar för den moderna konsten. Han deltar i arkitekttävlingen för Helsingfors järnvägsstation med bidraget Eureka 1904. Han och Gustaf Strengell publicerar texten Arkitektur. En stridskrift våra motståndare tillägnad (1904), där de kritiserar den nationalromantiska stilen i Eliel Saarinens vinnande bidrag i stationstävlingen.

1906–1907

Ger ut boken H. G. Wells (1906). Gifter sig med Emmy von Kraemer. På sin bröllopsresa införskaffarde Paul Signacs målning Seine, Grenelle (1899) som blir det första dokumenterade förvärvet i Frosterus samling.

1908–1911

Chefredaktör för facktidskriften Arkitekten. Dottern Johanna föds 1908 och dottern Clara 1909. År 1910 flyttar familjen till ett hus vid Tölögatan 7 ritat av Frosterus. Förebilden för byggnadsstilen var rationell art nouveau med sparsmakad utsmyckning.

1912

Den första finländska konstnärsgruppen, Septem, grundas. Frosterus är en av gruppens ledande krafter tillsammans med konstnären Magnus Enckell. De försvarar ett måleri med den s.k. rena paletten.

1914–1915

Slutar skriva konstrecensioner och fokuserar på arkitektur och essäistik. Reser till England där han träffar konstkritikern och konstnären Roger Fry 1914. År 1915 visas Frosterus samling för första gången på Ateneum. Ger ut böckerna Olikartade skönhetsvärden och Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling (1915).

1916–1917

Får i uppdrag att göra upp ritningarna för Stockmanns varuhus 1916 (byggnaden färdigställs först 1930). Ger ut essäsamlingen Regnbågsfärgernas segertåg (1917), där han betonar den rena målarkonstens och ljusmåleriets ställning.

1918–1930

Grundar tillsammans med Ole Gripenberg en arkitekturbyrå som koncentrerar sig på bostadsplanering (1918–1935). Byråns mest kända projekt är det s.k. Gripenbergkvarteret, ett höghuskvarter i Bortre Tölö.

Disputerar på ämnet Färgproblemet i måleriet (1920). Ger ut boken Skyskrapan hägrar (1922). År 1927 flyttar familjen till ett hus vid Tölögatan 12 som han ritat i klassicistisk stil. Ger ut boken Jorden krymper, jorden växer (1930).

1935–1946

Ger ut essäsamlingen Stålålderns janusansikte och andra essäer (1935). Frosterus konstsamling visas på utställningen 14 privatsamlingar av nyare inhemsk konst på Konsthallen 1936. Ger ut boken Nordiskt i dur och moll (1946).

1950–1955

Utnämns till hedersmedlem i Finlands konstakademi 1950. Samlingen ställs ut på Galerie Artek 1955.

1956

Avlider i sitt hem i Helsingfors den 2 mars.

1994

Frosterus samling deponeras på Amos Andersons konstmuseum. Sigurd Frosterus Stiftelse, som Frosterus döttrar grundat 1988, ansvarar för den. Samlingen inbegriper 99 målningar, 14 teckningar, 10 grafikblad och 12 keramikföremål.

Det första dokumenterade förvärvet till Frosterus samling var verket Seine, Grenelle av fransmannen Paul Signac, som ses som den pointillistiska inriktningens utvecklare. Sigurd och Emmy Frosterus åkte 1907 på bröllopsresa via Weimar till Venedig. I Weimar köpte de den här neoimpressionistiska målningen till ett vänskapspris av Frosterus läromästare, arkitekten Henry van de Velde.

Den figurativa färgstudien består av två delar: i den övre råder den sköna nya industrialiserade världen med sina pråmar, fabrikssiluetter och rökslingor som stiger ur skorstenar, medan fiskarna i den nedre delen utövar sin traditionella näring på stranden och från sina små båtar. Tecknen på den nya tiden dominerar; de liksom röker ut den gamla världen till ett allt trängre, ständigt krympande utrymme i målningens nedre kant.

Formerna i verket växer fram genom färgfläckarna. Eiffeltornet, som byggdes tio år tidigare för världsutställningen i Paris, skymtar mot den vibrerande himlen. Intill det, alldeles vid Grenellebron, höjer i sin tur en mindre kopia av New Yorks berömda Frihetsgudinna sin fackla.

Luften är tung i Alfred William Finchs Ångare vid kusten. Målningen är täckt av sammansmältande färgfält vars kontraster suddats ut i en mjuk pointillism som sträcker sig ända ut till verkets ramar. Fartyget som bolmar tjock blå ånga ger en fästpunkt för blicken som annars kanske skulle flacka mellan farkosterna utspridda i kustlandskapet, och sanden, vattnet och himlen.

Den belgisk-engelske Finch, som var bosatt i Finland från 1897 fram till sin död, var en viktig konstnär för Sigurd Frosterus och en god vän. Finch, även känd som formgivare, flyttade till Finland för att leda keramikavdelningen vid Irisfabriken som grundats av konstnären Louis Sparre. Senare arbetade Finch som lärare i keramik vid Centralskolan för konstflit. Efter att Iris-bolaget gått omkull 1902 fattade han sin pensel på nytt efter en flerårig paus.

Tillsammans med Magnus Enckells målningar utgör Finchs verk ryggraden i samlingen och han anses också vara nyckeln till Frosterus estetiska värld. Finch var dessutom ett slags förmedlare mellan konstvärldarna i Finland och Europa. Det var tack vare honom som Frosterus fick en praktikplats 1903 på Henry van de Veldes arkitektbyrå, vilket kom att bli avgörande för hans karriär och konstsyn.

Man kan nästan känna den friska vinden, som fångats i samlingens äldsta oljemålning, när man betraktar de vita vågtopparna som skimrar i solskenet. Vid den höga horisonten syns seglande farkost men närmare betraktaren, för att förstärka perspektivet, syns en båt med nedtagna segel som gungar i vågorna. Dyningarna slår mot stranden. Fjärden och himlen med sina molnmassor bildar olika fält i målningen, i vilka penseldragen framhäver det måleriska i verket.

Havslandskap hör till belgaren Théo van Rysselberghes tidiga produktion innan han övergick till en renodlat pointillistisk stil. I målningen kan man dock se den kommande förändringen: prickarna och fläckarna börjar ta form och färgerna är nästan rena. Det figurativa är avskalat, van Rysselberghe verkar ha varit mer intresserad av att studera ljuset och rörelsen än av att mer detaljerat avbilda båtarna. Han hörde till samma grupp av radikala unga konstnärer Les Vingt som grundarmedlemmen A.W. Finch och bland andra Auguste Rodin och Paul Signac.

Under nittonhundratalets första decennium gick Magnus Enckells måleri in i en experimenterande fas, från mörka dystra färger till ljusare och renare. Den europeiska konstvärlden var inne i en omvälvande period; modernistiska tankegångar omvärderade konstens roll och konstnärer började ifrågasatta det föreställande som en primär funktion hos konsten. Den finska avdelningen på höstsalongen i Paris 1908 fick ett blandat mottagande. Avdelningen berömdes av en del, men ansågs tråkig och osjälvständig av andra. Många konstnärer tog lärdom av kritiken och började utforska det nya franska måleriets och den rena palettens möjligheter.

Magnus Enckell och konstkritikern Sigurd Frosterusstod i främsta ledet då modernismen drog in över den finska konstvärlden. Frosterus anlitade Enckell för att avporträttera sin hustru Emmy. I det så kallade ”vita porträttet” från sommaren 1909 blickar modellen rådjurslikt ut över fjärden. Det vita parasollet tillsammans med den vita sommarklänningen gör målningen ljus och luftig, och kontrasterar med den koloristiska bakgrunden. Tanken att måla porträtt ute i det fria fascinerade Enckell; han fotograferade sin modell, och skisserade flitigt. Men uppgiften frustrerade honom och han varinte nöjd med slutresultatet. Ett år senare gav han sigpå nytt i kast med porträttet, men nu inomhus. I det senare porträttet har konstnären behållit element från den ursprungliga versionen, som t.ex. den skuggiga talldungen i violett och gult som han förenklade till en dekorativ fond i regnbågens färger.

Dagen lider mot sitt slut och leken går ner i varv. Sensommarkvällens ockrafärgade dager kastar långa blå skuggor över sandstranden. Den vilande gossen tittar förstrött på sin kamrat som kraftfullt slänger iväg en sten mot det stiltje havet. Målningen kom till på den populära sommarorten Hogland utanför Kotka där Magnus Enckell och Verner Thomé vistades sommaren 1910. Konstnärerna var båda inne i en intensiv färgperiod och tolkade ingående det nordiska sommarljuset med rena färger direkt från tuben. Deras tolkningar av samma strandvy skiljer sig markant: med sina omsorgsfullt nedlagda prickar följer Thomé en strängare neoimpressionism i sin skildring av de lekande pojkarna, än Magnus Enckell vars måleri är självständigare och pensel friare. Himlen och havet är målade med korta, avhuggna penseldrag, medan figurerna och stenbumlingarna i förgrunden är skildrade med eleganta utdragna linjer. I verket balanserar konstnären det nyligen anammade – pointillismen och den rena paletten – med de för honom typiska utdragna linjerna och nakenstudien, ett motiv bekant från hans symbolistiska period. Gossarna på stranden räknas som ett av den finska kolorismens allra främsta verk.

Den franske konstnären Louis Valtats marin från 1902 är en studie i motljus. I fonden reser sig det majestätiska Cap Nègre ur det glittrande Medelhavet som formligen kokar. Med färgklickar i ultramarint, mintgrönt, gult, violett och vitt skildrar Valtat skummande bränningar som våldsamt slår mot förgrundens klippor. Ljuset som faller snett nedåt från vänster till höger kastar skuggor bakom klipporna i målningens mittparti och kvinnofiguren i förgrunden. Motljuset förhöjer den dramatiska känslan men hindrar djupverkan genom att platta till bilden. Valtat framkallar ett intryck av avstånd med ett luftperspektiv: förgrundens mörka klippor och övergången till en ultramarin bergstopp vid horisonten förstärker känslan av djup, medan figuren i förgrunden stärker det ytterligare genom att ge proportioner till landskapet. Valtat behåller ändå vissa av motljusets tillplattande särdrag, till exempel då han skildrar de häftiga brottsjöarna som hungrigt nafsar efter kvinnans kjolfåll som vacklar mellan det föreställande och rent abstrakta penseldrag.

Sigurd Frosterus skrev hur ”färgskatter hvilar som mot sammet” i fransmannen Pierre Bonnards La Sieste. Stämningen i målningen är förvisso fridfull, men den är också ymnig i sina disigt gröna nyanser; det finns ständigt nya detaljer att upptäcka i verket. I skuggan bakom stolen och pelargonerna ligger en hund och vaktar en vitklädd gestalt som vilar i trädgården. Den dröjande sensommarstämningen bryts i grått och violett. Samma färgskala kan också ses i Magnus Enckells senare produktion, och han torde ha studerat Bonnards målning hemma hos sin vän Frosterus där målningen hängde. Offentligt visades verket på Ateneum: första gången på en grupputställning 1913 och två år senare på en utställning av Frosterus samling.

Målningens tjusning ligger i dess rofylldhet men ocksåi dess subtila styrka och spontana stämning. Kvinnan i trädgårdsstolen intar ledigt sin plats; fötterna vilar på stolen som ställts mitt på stigen med en oaktsamhet som gränsar till fräckhet. Om någon kom och störde vilostunden skulle den sannolikt tvingas ta en omväg via gräsmattan för att komma förbi.

Sommaren 1914 besökte Sigurd Frosterus den berömde brittiske konstkritikern och konstnären Roger Fry i den engelska staden Guildford och fick den här stadsvyn i kubistisk anda i gåva av honom. Roger Fry hörde till Bloomsburygruppen, vars medlemmar hämtade det nya franska måleriet och modernismen till England. I gruppen ingick som känt också författaren Virginia Woolf, som Fry har avbildat i ett känsligt porträtt. Roger Fry bidrog starkt till att utveckla den modernistiska teorin men är särskilt känd för att ha myntat begreppet postimpressionism. Med det avses den förändring som kom efter impressionismen och bland annat betydde att konstnärerna använde ljus och färg på ett friare och mer intensivt sätt än tidigare. Begreppet är en träffande beskrivning för hela Frosterus samling.

Frys förkärlek till teorin syns i återhållsamheten i Guildford. Frånvaron av människogestalter framhåller landskapets karaktär av kuliss men den rytmiska leken med färger och former gör målningen klar och tydlig. Färgmassan domineras av starka nyanser av siena, umbra och ockra, som ger ett varmt helhetsintryck. De sporadiska glimtarna av grönt och blått i stadsbilden samt de olika turkosa skiftningarna som himlen är målad i, ger verket ett stänk av svalka och lätthet och skapar en sammanhållande spänning mellan de kalla och varma nyanserna. Den uppåtväxande staden med sina skulpturala byggnader skapar tredimensionalitet och djupverkan i målningen.