Ryoji Ikeda 27.9.2023–25.2.2024
utställningskarta
Konstverken innehåller blinkande bilder, utställningens första konstverk innehåller även strobljus.
Utställningen innehåller högt ljud.
Det är mörkt i utställningen.
mass
Ryoji Ikeda: mass (2023). Bild: Stella Ojala / Amos Rex
mass
2023, audiovisuell installation
material: projektor, dator, högtalare
mått: varierande
koncept, komposition: Ryoji Ikeda
programmering: Tomonaga Tokuyama
Det nya platsspecifika verket mass (massa), dominerar golvet i den första kupolsalen med en stroboskopisk videobild. Massa hör till fysikens grundläggande storheter och kan experimentellt definieras som ett mått på kroppens tröghet. Det kan också syfta på ett stort antal hopträngda människor eller föremål. Den kvadratformade audiovisuella installationen bygger på kontrasten mellan de tunga svarta enheterna som långsamt glider omkring bland det pulserande vita ljuset. Likt svarta hål tycks de rundlagda svarta kropparna svälja enorma mängder information. När "överbelastningen av information" når en kritisk punkt kollapsar enheterna och nya dyker upp.
Det svartvita och de skarpa kontrasterna är typiska inslag i Ikedas konstnärliga produktion. Färgen och ljuset har en innehållsmässig betydelse. Människan ser ljusets olika våglängder som färger; vitt ljus innehåller å sin sida alla våglängder. I fysikalisk bemärkelse innehåller alltså det vita ljuset alla färger och ur ett filosofiskt perspektiv kan man tänka sig att det därför innehåller all information. Den svarta färgen uppkommer av bristen på ljus. Inom fysiken använder man termen svartkropp för att beteckna ideala objekt som absorberar all infallande strålning och därmed inte alls reflekterar ljus.
I detta abstrakta och metafysiska verk förstärks motsatsförhållandet genom kombinationen av de svarta elementens långsamma rörelse och det vita ljusets kraftiga flimmer. Ljudets frekvenser och rytmer sprider sig genom salen i vågor, likt en osynlig organism som kan både höras och kännas. De två verken i rummet, mass och spin, är sammanflätade och när besökarna står på en viss punkt kan de se båda verken samtidigt.
spin
Ryoji Ikeda: spin (2023). Bild: Tuomas Uusheimo / Amos Rex
spin
2023, laserkinetisk skulptur
material: laserprojektor, dator, högtalare
mått: varierande
koncept, komposition: Ryoji Ikeda
programmering: Tomonaga Tokuyama
I det platsspecifika verket spin (spiral) används en laserstråle för att skissa en skimrande geometrisk form högt ovanför betraktarens huvud. En rörlig, till synes tredimensionell omloppsbana skrivs upprepade gånger in i mörkret, på ytan av museets runda fönster. Utan början, riktning eller slut svävar den viktlöst nära taket och roterar konstant ut och in likt ett Möbiusband. Vi uppfattar mönstret som en kontinuerlig elliptisk form, men i själva verket består figuren av flera enskilda punkter.
Laserljus är monokromt och består av endast en våglängd och färg. På grund av dess unika egenskaper används laserljus inom medicin, industri och andra områden. Strålarna kan användas för att mäta, bränna eller skära och förknippas ofta med laboratorieforskning. Till sitt formspråk sett representerar spin Ikedas fortgående arbete med upprepade geometriska former och analytiska linjeritningar, som sträcker sig tillbaka ända till år 2000.
data-verse 1
Ryoji Ikeda: data-verse 1 (2019). Bild: Tuomas Uusheimo / Amos Rex
data-verse 1
2019, audiovisuell installation
material: DCI-4K DLP projektor, dator, högtalare
mått: varierande
längd: 11min 40s
koncept, komposition: Ryoji Ikeda
datorgrafik, programmering:
Norimichi Hirakawa, Tomonaga Tokuyama, Satoshi Hama, Ryo Shiraki
på beställning av: Audemars Piguet Contemporary
ett särskilt tack till: The Vinyl Factory
Den enorma audiovisuella installationen data-verse delar museets största kupolsal itu. Verket består av tre självständiga delar, varav två visas på utställningen. Först möter besökaren trilogins första del, som hade sin premiär på Venedigbiennalen 2019.
data-verse 1 baserar sig på data om universum och är en lineär, kosmisk resa in i vetenskapens bildvärld och dataanalysens sfärer. Olika saker och synvinklar vävs samman till ett nätverk. Utgångspunkten är på en för blotta ögat osynlig mikronivå, men resan fortsätter genom människokroppen och människans omgivning ända till galaxerna och deras makrodimension. Betraktaren är liten inför både det enorma flödet av data och projektionsytans omfång.
Verkets klipp är plötsliga och längden på varje scen är genomtänkt. Liksom en konsertkomposition innehåller verket ett crescendo där stämningen byggs upp, utvidgas, exploderar och slutligen avtar. Matematik och musik står nära varandra och även det här verket är tajmat för att på sekunden stämma överens med partituret.
data-verse 2
Ryoji Ikeda: data-verse 2 (2019). Bild: Tuomas Uusheimo / Amos Rex
data-verse 2
2019, audiovisuell installation
material: DCI-4K DLP projektor, dator, högtalare
mått: varierande
längd: 11min 40s
koncept, komposition: Ryoji Ikeda
datorgrafik, programmering:
Norimichi Hirakawa, Tomonaga Tokuyama, Satoshi Hama, Ryo Shiraki
på beställning av: Audemars Piguet Contemporary
ett särskilt tack till: The Vinyl Factory
På andra sidan väggen som delar den stora kupolsalen visas data-verse -trilogins andra del. Även denna del av trilogin utgörs av en fascinerande blandning av bilder som har att göra med kvantfysik, genetik och universum. Verket baserar sig på samma material som den första delen och den linjära dramaturgiska kurvan är den samma, men urvalet av data är ett annat. Ikeda har velat placera trilogins delar i rummet så att betraktaren kan koncentrera sig på ett dataflöde åt gången, men delarna är ändå synkroniserade med samma ljud.
Verket börjar med partikelkollisioner, för betraktaren genom en detaljerad DNA-sekvens samt skanning av olika kroppsdelar och fortsätter via den globala nättrafikens, klimatets och jordens magnetfälts funktioner till en kavalkad av supernovor, det vill säga en bildserie av stjärnor som exploderar. Den visuella djupdykningen i data fortsätter genom miljarder av galaxer och sträcker sig till den punkt där informationen om universums uppbyggnad för närvarande tar slut.
Rummet fylls av ljud som består av sinusvågor, vitt brus och olika frekvenser. I kombination med bilden skär ljudet genom rummets mörker med hög precision. All information och data som presenteras i verket är sanningsenlig, men för konstnären är helheten framför allt en matematiskt exakt, visuell komposition som konstruerats av data och ljud.
data.gram [n°5]
Ryoji Ikeda: data.gram [n°5] (2023). Bild: Tuomas Uusheimo / Amos Rex
data.gram [n°5]
2023, audiovisuaalinen installaatio
materiaalit: LED-näytöt, tietokone
mitat: 71,7cm x 41,6cm / näyttö
kesto: 48 sekuntia jatkuva luuppi
konsepti, kompositio: Ryoji Ikeda
tietokonegrafiikka, ohjelmointi: Norimichi Hirakawa, Ryo Shiraki, Tomonaga Tokuyama
data.gram [n°5] består av nio självständiga, synkroniserade verk på separata bildskärmar. Datagram syftar på datapaket som rör sig på nätet. Verkets material härstammar från efterforskningarna i samband med data-verse -verkserien och grundar sig på dess tredje del vars teman omtolkas. Till data.gram -verkshelheten hör allt som allt 41 delar. Enkom för utställningen i Amos Rex valde konstnären ut nio perspektiv ur den enorma datamängden, och dessa visas nu för första gången.
Det dunkla rummet kring bilderna är nästan osynligt och uppmärksamheten riktas mot raden av bildskärmar. De enskilda delarna behandlar världen på tre olika nivåer. Varje nivå representeras av tre rutor. Den mikroskopiska världen på första nivån innehåller data om allt från kollisioner mellan hadron-partiklar till virus molekylstrukturer och DNA-sekvenser: mutationer och slemmögel. Den andra nivåns data har att göra med människans hjärna, människokroppen och satellittrafik. Den tredje nivån behandlar naturens makroskopiska värld och innefattar data från Mars och Vintergatans galax.
Verkets rutor kan jämföras med en musikensembles flerstämmiga uppbyggnad. Varje bildskärm fungerar som en ”stämma”. Betraktaren kan fokusera på en ruta och ett perspektiv åt gången eller iaktta flera rutor samtidigt. Uppdelningen av data i flera parallella rutor får ögat att röra sig från skärm till skärm, vilket påminner om situationen i dagens informationssamhälle där vi ständigt konfronteras med datas simultana och splittrade karaktär.
data.gram är en ny serie och hör till datamatics -projektet som Ikeda inledde 2006. Utgångspunkten för datamatics är att undersöka datas mångformighet. Det fortgående projektet innefattar audiovisuella konserter, installationer, publikationer och CD-skivor. Avsikten med de olika experimenten har varit att materialisera ren data.
podcast
En diskussion mellan Ryoji Ikeda och Mika Yoshitake
00:00
15s
15s
15s
essä: Mika Yoshitake
Ryoji Ikedas underjordiska visioner om förnyad perception
Mika Yoshitake
Den 4 september 2001, några dagar innan jag återvände till New York, besökte jag Ars Electronica i Linz i Österrike. I ett kolmörkt rum i Brucknerhaus satte jag mig ner för att uppleva Ryoji Ikedas formula (prototype). Det blinkande rutnätet av ljus var perfekt synkroniserat med de pulserande, höga ljudfrekvenserna. Växlingarna mellan bländande ljus och totalt mörker vilseledde mina sinnen ytterligare, och jag upplevde en slags förmörkelseeffekt till den stadiga takten av sinuskurvor, vitt brus och genomträngande toner som klippts ihop med de geometriska formerna av tunna, horisontella och vertikala linjer som svepte över bildytan. Verket var en blandning av performance, konsert och ljudinstallation, och skilde sig märkbart från de övriga installationerna på festivalen som till stor del påminde om vetenskapliga laboratorier. Publiken väntade på konstnären, men Ikeda visade sig aldrig. Denna förväntan skapade en besynnerlig, subliminal tidssfär som med hjälp av den synkroniserade ljudvärlden aktiverade alla mina sinnen. Kombinationen av pulserande ljud och bedövande blixtar av vardagsliv, som snart skulle innefatta ett ändlöst flöde av New York Times förstasidor, gav upphov till en ytterst fysisk och existentiell medvetenhet som på ett mästerligt sätt antydde den totala förändringen av världen som skulle ske exakt en vecka senare, den 11 september.
Ikeda har studerat komposition med inriktning på elektronisk musik. De experimentella verk han skapat under de senaste två årtiondena har rört sig i gränslandet mellan experimentellt ljud, multimediaperformance och minimalistisk utforskning av de sensoriska trösklarna. Den mänskliga upplevelsens sårbarhet, skörhet och osäkerhet som aktualiserades den 11 september klingar även starkt i Ikedas arbete som tekniker och producent för multimediakollektivet Dumb Type mellan 1990-talets mitt och 2000-talets början. Dumb Type grundades 1984 i Kyoto, och består bland annat av dansare, koreografer, musiker och kompositörer. Kollektivet har utforskat dikotomin mellan liv och död samt teknologins roll i hur vi uppfattar denna existentiella gräns. Temat bottnade i ledaren Teiji Furuhashis för tidiga död i AIDS år 1995. I S/N, som var kollektivets första projekt med Ikeda som ljudtekniker, tillämpades signal-brusförhållandet man använder inom vetenskap och teknik som en struktur för att behandla politiska frågor gällande sexualitet, kön, minoritetsrättigheter och aidskrisen. Performancekonstnärernas kroppar tog formen av distorsion och övervakningsobjekt. Med hjälp av bitande humor och multimediakommunikation som förenade kroppsspråk med datornätverk förvandlades diskrimineringsproblemet till ett empatiskt kärleksspråk. Metodologiskt var gruppen nära förknippad med filosofen Akira Asada, som 1983 skrev den nationella bestsellern Kōzō to chikara: kigōron o koete (Structure and Power: Beyond Semiotics) och därmed bidrog till uppkomsten av fenomenet ”new academism”. Den metodologiska inriktningen avspeglades i gruppens visuella tolkning av det postmoderna, som uppfattades vara den yttersta gränsen för historia och kunskap där det ”rhizomatiska, utspridda, skingrade och mångfaldiga”(1) var utmärkande för Japan med dess blandning av tecken och hyperverkliga rum av TV och reklamer. Perioden efter Shōwa präglades också av Sovjetunionens upplösning samt Berlinmurens och kommunismens fall. Dumb Types internationella verksamhet med inriktning på identitets-, gräns- och vardagspolitik påverkades av dessa betydande historiska händelser.
När Ikeda var verksam i Dumb Type bodde han i New York, men började senare dela sin tid mellan Paris och Kyoto. Så småningom utvecklade han det tekniska arbetet för Dumb Type till ett eget projekt som allt mer fokuserade på ljudets och ljusets egenskaper som råmaterial, och deras universella egenskaper som fysikaliska och matematiska fenomen. I formula tillämpade Ikeda sina efterforskningar i ljud och ljus på serier av synkroniserade audiovisuella kompositioner som innefattade både en mångfald av data och en sekvens av variationer. Detta ledde till att Ikeda utvecklade ett intresse för att kasta om data som har sitt ursprung i proteomik, partikelfysik, astrofysik och kosmologi. Ikedas sätt att presentera rena empiriska data som likvärdiga betecknar en etisk position som kritiserar antropocentrism, en grundsyn som sätter människan i alltings centrum. Istället fokuserar konstnären uttryckligen på relationen mellan data och icke-hierarkisk presentation av material i tid och rum av varierande skala. Detta avspeglar en spekulativ filosofisk realism som värdesätter en ständig förnyelse av perceptionen genom arters ömsesidiga beroende och delade medverkan i samexistensen. I synnerhet mot bakgrunden av coronapandemin får Ikedas verk oss att begrunda våra kroppars sårbarhet för världens icke levande fenomen, i en värld där alla väsen på allt från mikroskopisk till makroskopisk nivå är ontologiskt likvärdiga.
Ryoji Ikeda: data-verse 1, 2019. Bild: Stella Ojala / Amos Rex
Ur konsthistoriskt perspektiv har den eleganta enkelheten i Ikedas multimediakonst beskrivits som ”neomodernistisk.”(2) I motsats till den postmodernistiska konstens rhizomatiska spridning och kollaps av tid och rum, är neomodernismen inriktad på den tradition av form och abstraktion som förekommer inom konstruktivismen, minimalismen, den optiska och kinetiska konsten samt den ljus- och rumsbaserade konsten. Ikedas konst har likheter med allt från Joseph Albers, Brice Mardens och Agnes Martins sobra målningar till Dan Flavins, Bruce Naumans, Robert Irwins och James Turrells ljusinstallationer, och är ”i sin känslighet besläktad med dessa föregångare.”(3) Ikeda hör till en generation av ”neomodernistiska ljudkonstnärer [som] hänger sig åt spirituella och vetenskapliga utforskningar med inriktning på estetiska grundfrågor och perceptionens grundförutsättningar.” Han befattar sig med ”modernismens fortgång och omtolkning”(4) och skapar konst vars materiella och fysiska samt mer ogripbara och fenomenologiska aspekter lyfter fram intressanta frågor om hur medvetna vi är om möjligheterna och begränsningarna att varsebli objekt och världen i allmänhet.
I Amos Rex återger Ikeda världen genom att förvandla data audiovisuellt, och ställer ut tre skilda helheter som anpassats till den underjordiska arkitekturen. Utställningens första verk är nytt och bär titeln mass. Ljus och ljud tar formen av en kvadrat samt en ellips som badar i vitt ljus och framträder likt en planet bland stjärnor. Utställningens första del kompletteras med den nya kinetiska laserskulpturen spin. Den andra delen består av Ikedas klimaktiska installationer data-verse 1 & 2, som hör till trilogin data-verse som hade sin premiär på Venedigbiennalen 2019. Verken i serien samlar och offentliggör data från flera vetenskapliga institutioner som till exempel NASA (National Aeronautics and Space Administration), CERN (European Organization for Nuclear Research) och Human Genome Project, samt öppna källor. I trilogins verk ges data ett visuellt uttryck med hjälp av bearbetnings- och förvandlingsprocesser samt algoritmiska partitur. Serien bygger på 15 år av efterforskningar som utnyttjar datasets från öppna källor för att successivt kartlägga den fysiska världen med allt från subatomära fenomen och människans anatomi till universum, inklusive bilder av explosioner på solen. Den orkestrerade synkroniseringen av ljud och bild utgör en symfoni som också gör oss medvetna om universums entropi. Utställningens sista del består av data.gram [n°5] som visas på nio bildskärmar. I verket sammanställs vetenskapliga data som får en intim mänsklig skala med hjälp av mikroskopiska ljud- och bildeffekter. Metodologiskt omfattar varje del unika aspekter av Ikedas konstnärliga verksamhet – ljusbaserad visualisering av ljud, entropisk kartläggning av universum och anatomiska data i intim skala – genom audio-visuell framställning av existensens olika dimensioner.
Ikedas ytterst abstraherade verk är intellektuellt suggestiva, men ger samtidigt betraktaren en extremt fysisk upplevelse. Verken är som hyllningar till Marcel Duchamps kreativa handling eftersom de avsiktligen är öppna för en mängd av olika tolkningar och beroende av betraktarens subjektiva upplevelse för att bli fullbordade (5). Möjligheten till ständigt förnyad perception via rena fenomen uppstår – en grundförutsättning för Ikedas konstnärliga verksamhet.
*Texten är en omarbetad version av min essä “Ryoji Ikeda’s Visions of Perceptual Renewal” Ryoji Ikeda: solo exhibition (Texten publicerades ursprungligen i broschyren om Ryoji Ikedas separatutställning under våren/sommaren 2022 i Hirosaki Museum of Contemporary Art.)
Citat
1. Marilyn Ivy, “Critical Texts, Mass Artifacts: The Consumption of Knowledge in Postmodern Japan,” Postmodernism and Japan, red. Masao Miyoshi och M.D. Harootunian (Durham and London: Duke University Press, 1989), s. 29.
2. Termen (”neo-modern” ö.a.) användes första gången av Akira Asada för att beskriva Ikedas subtraktiva gest, motsatsen till postmodernismens additiva, obegränsade urval av referenser. Citerad i Marcella Lista, “Labyrinth of the Continuum,” Ryoji Ikeda / continuum. red. Ryoji Ikeda och Marcella Lista (Paris: Éditions Xavier Barral, 2020), s. 8.
3. Christoph Cox, “Return to Form: Neo-Modernist Sound Art,” Artforum (November 2003): s. 67.
4. Peter Weibel, ”The Physics of Art,” Ryoji Ikeda: micro l macro, (Karlsruhe: ZKM, 2015), s. 16.
5. Enligt Duchamp “utförs den kreativa handlingen inte enbart av konstnären; betraktaren skapar en kontakt mellan verket och den yttre världen genom att uttyda och tolka verkets inre egenskaper, och bidrar således till den kreativa handlingen.” Marcel Duchamp, “The Creative Act,” (föreläsning, Session on the Creative Act, Convention of the American Federation of Arts, Houston, Texas, april 1957). Föreläsningen har publicerats i Duchamp, “The Creative Act,” Art News 56. no. 4 (Summer 1957): s. 28–29.
Mika Yoshitake är en självständig kurator som bor i Förenta staterna. Hon är specialiserad på efterkrigstida och samtida japansk konst, och har följt Ikedas karriär sedan 2001.
intervju: Ryoji Ikeda, Terhi Tuomi
Intervju med konstnären Ryoji Ikeda och Amos Rex kurator Terhi Tuomi
TT: I ditt konstnärliga arbete sammanflätas ljud- och bildvärldar, men du har dina rötter i musikvärlden. Hur uppstod ditt unika sätt att arbeta? Finns det skillnader mellan olika konstformer eller uppfattar du dem som samma sak?
RI: Bildkonst och musik är naturligtvis olika. Men de hör båda till samma familj som kallas konst. Jag brukar betrakta konsten ur ett makroskopiskt perspektiv i stället för att se den som summan av enskilda delar: måleri, skulptur, musik, dans och så vidare. Om jag uppfattar konst som konst så växer den helt enkelt och blir bred och mångfacetterad för mig. Därför håller jag mig inte enbart till musik- eller konstvärlden. Det skulle bara begränsa mina kreativa möjligheter och min konstnärliga frihet. Jag föredrar att röra mig mellan och bortom dessa världar. Det har jag gjort i många år.
TT: Du har beskrivit musik som något ingen kan se men alla kan känna, och jag tycker det låter som en passande beskrivning. Din musik kan upplevas med kroppen, och den tänjer verkligen på gränserna för musik. Vill du att bildkonst ska upplevas på ett liknande sätt – som direkt upplevelse utan verbalisering?
RI: Det är inte så enkelt. Vilket som helst av mina verk kan utlösa fysiska och intellektuella reaktioner hos besökaren, men reaktionerna avspeglar alltid en personlig bakgrund, hur besökaren levt sitt liv osv. Jag har inget behov av att styra besökarna med min verksamhet. Jag menar, jag sätter inte upp ett mål för hur de ska uppleva konstverket. Snarare är det så att besökarna skapar och fullbordar verket med sina egna upplevelser. Utan dessa upplevelser är mina verk obegripliga.
TT: Kan du beskriva din kreativa process? Vad kommer först, idén till verket eller efterforskningarna? Har du en uppfattning om slutresultatet på förhand, eller påverkas resultatet av data- och informationsflödet som du ofta använder som material?
RI: I min konstnärliga process står alltid ”kompositionen” i centrum. Jag älskar att kombinera alla slags material i mina verk, men har inget generellt tillvägagångssätt. Jag kan arbeta ”uppifrån ner” eller ”nerifrån upp” och ibland någonstans mellan dessa två. Dessutom är resultatet viktigare för mig än processen. För besökaren är ju resultatet (verket) en utgångspunkt för upplevelsen, medan det för konstnären är en slutpunkt. Konstnärens process är sekundär eller helt enkelt överflödig för att besökaren ska få en ren upplevelse.
Ryoji Ikeda: data-verse 2, 2019. Bild: Stella Ojala / Amos Rex
TT: Vem eller vad har allra mest influerat dig och din konstnärliga process?
RI: Naturen är min viktigaste inspirationskälla. Ibland via ett vetenskapligt perspektiv, ibland via aktiviteter som till exempel resande, och alltid via vardagslivet. Fysiska fenomen och mänsklig aktivitet ger mig alltid massor av information och influenser.
TT: I den första utställningssalen möter betraktaren dina nyaste platsspecifika verk. Amos Rex arkitektur har en stark karaktär som kan vara en utmaning för en del konstnärer, men du verkar ha skapat verk där väggarna och taket är en del av kompositionen. Arbetar du alltid så, eller har du också gjort verk som är självständiga enheter där rummet inte ”blandar sig i”?
RI: Vissa verk är självständiga, andra är platsspecifika. Min grundinställning är att respektera rummen där konsten ska visas och att finjustera verken utgående från dem. I min utställning i Amos Rex är jag trogen detta sätt att tänka. Två av verken är skapade med utgångspunkt i museets utrymmen. Det blir svårt att visa dem någon annanstans.
TT: Ditt tillvägagångssätt är ytterst branschövergripande. Finns det något du är intresserad av men ännu inte provat på? Eller finns det något särskilt tema du vill undersöka mer utförligt som ännu väntar på rätt tillfälle?
RI: Jag vet inte, jag bara följer min intuition och förväntar mig att hitta nya utmaningar.
TT: Data är ett viktigt material i ditt konstnärliga arbete. Du har samlat alla möjliga data, till exempel från NASA, CERN och Human Genome -projektet. Du har också haft möjlighet att diskutera med många experter och forskare inom olika områden. Vad har du fått ut av att arbeta med stordata? Har din uppfattning om universum förändrats av ditt arbete?
RI: Jag har lärt mig att människor är små som dammpartiklar i universum, och att vi samtidigt har ett mirakulöst värde. Människan borde vara mer ödmjuk. Naturen har skapat oss, och vi är en del av naturen.
TT: Avslutningsvis, hur ser framtiden ut för Ryoji Ikeda?
RI: Som barn var jag väldigt hoppfull och optimistisk inför framtiden. I dessa svåra tider är det svårt att måla upp en positiv bild av framtiden. Jag funderar över vad en enskild konstnär kan bidra med i samhället.
för barn, Studio Rex konstverkstad
Det här är Ou, som bor på museet. Ou tycker om barn, för många gånger förstår barnen hen bättre än vad vuxna gör.
Ryoji Ikedas utställning har fått Ou på fall - det är som om hela rymden fallit ner i muséet! Ou fascineras av mörkret i utställningssalarna som plötsligt fylls av blinkande och pulserande ljus. Och lyssna på alla ljud! Ibland känns det spännande och då letar Ou upp en trygg person att hålla i handen - eller krama om. Andra stunder får Ou känslan av att museet rör på sig, som om vi alla vore på väg någonstans. Hur känns det för dig?
När du vill ta en paus eller behöver lite mer ljus runtomkring dig är det en bra idé att söka upp museets konstverkstad, Studio Rex.
I Studio Rex kan du utforska den mänskliga, kanske till och med älskvärda sidan av data. Vi är ständigt i färd med att organisera och strukturera vår omgivning på olika sätt. Vad säger det om oss? I våra försök att avkoda och rekonstruera uppstår kaos eller ordning – det är upp till dig!
Bekanta dig med Barnens Amos Rex: amosrex.fi/sv/ou