Hur nära vardagens verklighet kan konsten komma? Kan konsten förändra den? 

Den argentinske konstnären Leandro Erlich (f. 1973, Buenos Aires) har skapat en värld på Amos Rex, där verklighetens ordning, subtilt och lekfullt, ifrågasätts. Som betraktare börjar vi kanske tvivla på våra egna ögon, men samtidigt får vi möjligheten att hänge oss åt förundran och lek. 

Utställningen innehåller tio centrala verk från olika skeden av konstnärens karriär. Verken kan uppfattas som scenografiliknande rumsliga ingrepp med grund i konstnärens långvariga utforskande av observationer och verklighet. De placerar oss i vardagliga miljöer – en hiss, ett klassrum eller en tågvagn – som i museiutrymmet ändå börjar kännas obekanta.  

I utställningssalarna går stämningen från dunkelt till ljus, och stillsamma reflektioner övergår i ett oemotståndligt behov att delta. Utställningen inleds med den drömlika verkserien The Cloud som föreställer en molnsamling. I motsats till naturen – där molnen är i ständig rörelse – har molnen i Erlichs värld stoppats och placerats för att beskådas i glasvitriner. 

Till näst stiger vi in i Sidewalk, ett verk som låter oss se en vardaglig gatuvy ur ett nytt perspektiv, och samtidigt erbjuder en möjlighet att fundera över var gränsen mellan verkligheten och dess avspegling egentligen går. Därefter kommer Lost Garden, som i sin tur ger inblick i en plats utan tid och rum – en gömd och glömd trädgård som känns som ett försvunnet minnesfragment.  

Stämningen blir alltmer overklig – platser som först känns bekanta, visar sig vara något annat. Elevator Maze förvandlar en vanlig hiss till en omöjlig labyrint som inte leder någon vart. Efter att ha hittat ut ur labyrinten hamnar vi i ett svagt upplyst rum som först verkar tomt. Det visar sig vara ett övergivet klassrum, där den avbrutna lektionen och de diffusa människogestalterna är som ekon från det förflutna. 

Verkens skala varierar från stora, öppna vyer till små och intima utrymmen. Längs vägen finns verken Night Flight och El Avión, som får oss att fundera över hur resor formar vårt förhållande till rum, tid och andra människor. Global Express tar oss på en tågresa, där landskapet susar förbi utanför fönstret. Motsättningen mellan rörelse och orörlighet framhävs av att tåget åker vidare, trots att vi själva står på ställe.  

Utställningen kulminerar i Bâtiment, där ett bekant bostadshus i helsingforsisk jugendstil fungerar som en surrealistisk lekplats. Personerna i installationen verkar gå eller sväva tyngdlöst längs med byggnadens väggar. Alla som upplever verket är viktiga deltagare i en lek som är som hämtad ur barndomens vildaste drömmar. 

I sin konst ger Leandro Erlich ny form åt det vi tror att vi känner till. Utställningen består av synintryck, observationer och växelverkan som uppmuntrar till nya sätt att iaktta den bekanta världen. Helheten kan, med konstnärens egna ord, uppfattas som en novellsamling där varje verk berättar sin egen historia. Och som i en bra berättelse tar fantasin också här över och låter betraktaren begrunda vad som är sant – och om detta sist och slutligen har någon betydelse.

The Cloud 

Molnet 

2018–2022 

digital utskrift med keramiskt bläck på ultraklart glas, trämonter, LED-lampor 

Många av oss minns ögonblick då vi har betraktat himlen och sett djur, föremål eller gestalter i molnen – flyktiga fantasiskapelser som försvunnit lika fort som de uppenbarat sig. Det hör till vår natur att söka betydelser och berättelser i slumpartade former – något vi kan identifiera oss med. 

Leandro Erlich fascineras av molnens förmåga att berätta historier och återkalla minnen. Det finns flera versioner av The Cloud, som är en av hans mest kända verkserier. I vissa verk ser molnen ut som igenkännliga gestalter eller platser, medan de i andra har abstrakta dimensioner och avspeglar känslor.  

Utställningens molnsamling tiger och lockar också betraktaren till tysthet. Den inbjuder oss att begrunda ögonblickets flyktighet och människans behov av att föreviga det kortvariga. Molnet lever i ögonblicket som inte kan fångas, hur mycket vi än vill och försöker. Istället kan vi göra som konstnärer gjort genom tiderna – tolka och bevara det med hjälp av ord, fantasibilder och framför allt genom att vara närvarande.

Sidewalk 

Trottoar 

2007 

metallkonstruktion, plywood, glasfiberförstärkt harts, MDF, speglar, vatten, vattensystem, videoanimation, ljud, brunnslock, paneler i plywood med betongaktig ytbehandling 

Sidewalk hämtar en del av den yttre världen in i museet. Leandro Erlich har länge varit intresserad av stadsmiljöns visuella språk, och trottoarerna återkommer som ett av dessa bekanta element i hans verk. Den här gången ser vi ändå inte gatan direkt, utan via en reflektion. I reflektionen har den vänts upp och ned och lämnat sitt spår i vattenpölens yta. 

Verket inbjuder oss att stanna upp och betrakta en bekant miljö med nya ögon. Betraktandet av reflektioner kan väcka minnen från barndomen, då vi kanske oftare undersökte världen via vatten, fönster eller andra blanka ytor. Som om verkligheten alltid fanns någon annanstans. Genom att tyst skifta perspektiv framhäver konstnären ännu en gång detaljer i stadsomgivningen som vi annars kanske inte skulle lägga märke till.

Elevator Maze 

Hisslabyrint 

2011 

metall, trä, rostfritt stål, speglar, marmor, hisstillbehör 

Verket leker med en bekant miljö – hissen. Hissar är vardagliga mellanutrymmen, där det föds exceptionellt laddade sociala situationer: det är så gott som omöjligt att inte ha en interaktion, eller att undvika en interaktion, i dem. Att dela ett litet stängt utrymme med en främling tvingar oss att antingen ta den andras närvaro i beaktan, eller att pinsamt ignorera den.  

Leandro Erlich är särskilt intresserad av allmänna platser som överskrider sina rent funktionella ändamål. Hissar, trappor, korridorer och andra motsvarande övergångsrum formar vår upplevelse av andra människors närvaro och påverkar vårt beteende på sätt som vi inte alltid är medvetna om.  

Classroom 

Klassrum 

2017/2025 

trä, glas, skolmöbler och skolmaterial, gardiner 

Classroom visades första gången år 2017. Utgångspunkten för verket var att väcka nostalgi för det traditionella klassrummet, där många tillbringat sina tidiga år. I och med pandemin fördjupades ändå tolkningen av verket. Det tomma klassrummet började återspegla tiden av distansundervisning, då vår uppfattning om skolgången och den fysiska närhetens betydelse förändrades avsevärt. 

I finländsk kontext kan verkets spöklika rum, förutom att väcka minnen av skolupplevelser, också föra tankarna till samtida fenomen. Rummet kan påminna oss om byskolor som stängs eller distansundervisning som blivit allt vanligare i glesbygden. Ur det här perspektivet får verket oss att tänka på utbildningens framtid och frågor om vad vi är villiga att bevara och vad vi håller på att förlora. 

Lost Garden  

Förlorad trädgård 

2009 

metall, tegel, spegel, akryl, konstgjorda växter, marktäckare 

Man kan gå vilse på många olika sätt – genom att vandra i en storstad, tappa bort sig från en skogsstig, eller genom att plötsligt finna sig på helt oväntade nya platser. Men att tappa bort sig är inte endast en fysisk upplevelse. Vi kan lika lätt vandra iväg i våra tankar eller i disiga lager av våra minnen. 

Lost Garden är som en glimt av något som en gång fanns. Det är också en plats som väntar på att bli återupptäckt. Vid verket kan vi kanske få tag på något som varit gömt – ett minne, en tanke eller en känsla som fallit i glömska. På samma sätt som vi plötsligt upptäcker vår spegelbild då vi tittar in i verket, blir vi påminda om det finns möjlighet att upptäcka något nytt då vi är borttappade.

Bâtiment 

Byggnad 

2004/2025 

spegel, MDF, sten, metall, digital utskrift på akryl, Amos Andersons konstmuseums gamla trädörrar 

Bâtiment gjordes ursprungligen till evenemanget Nuit Blanche i Paris år 2004, och är ett av Leandro Erlichs mest kända verk. Verket har visats runtom i världen, och anpassas alltid till den lokala arkitekturen och omgivningen. I den här utställningen har Erlich utgått från en byggnad i jugendstil, liknande de som till exempel finns på Skatudden i Helsingfors.  

Varje betraktare fullbordar verket på sitt eget sätt och skapar sin egen tolkning. Varje gest, steg och ställning påverkar slutresultatet och gör upplevelsen unik. 

Förutom den visuella illusionen konstruerar konstnären också ett rum där vi kan iaktta varandra och delta i en gemensam lek. Verket är en hyllning till fantasins kraft: till glädjen vi upplever då världen förändras och ser helt annorlunda ut beroende på synvinkeln.

Global Express  

Globalexpressen 

2011 

metall konstruktion, vikt metallhölje, videoanimation 8 min 30 sek 

El Avión  

Flygplanet 

2011 

metallkonstruktion, glasfiberförstärkt harts, videoanimation 

Night Flight 

Nattflyg 

2015 

metall, glasfiberförstärkt harts, videoanimation 

Global Express tar oss på en resa genom tre ikoniska storstäder: New York, Tokyo och Paris. Övergångarna är så smidiga att städernas gränser suddas ut. Då platserna smälter samman uppstår ett oupphörligt flöde där det blir svårt att uppfatta tid och rum. Den ständiga rörelsen ger upphov till en hypnotisk känsla av att vara på en ändlös resa som vi betraktar genom ett fönster. 

Verket återspeglar takten i vår alltmer globaliserade värld. Bilderna som ilar förbi ger oss en uppfattning, men avslöjar inte mycket om platserna. Den här resan har inget mål. Vi är i ständig rörelse, men kommer aldrig fram. 

Fönstren är ett återkommande element i Erlichs konst. De ramar in och avgränsar världen, förvandlar den till en scen. I verken El Avión och Night Flight tittar vi ut genom flygplansfönster och susar fram över himlen. Inte heller i dessa verk har rörelsen ett mål. De stör vår uppfattning om var vi egentligen befinner oss.

The Room 

Rumsövervakning 

2006–2018 

videoinstallation med 25 plattskärmar 

Övervakningsteknik uppfattas ofta som suspekt eller rentav hotande. Övervakning väcker frågor om privatliv, makt och kontroll. I Leandro Erlichs händer blir denna teknologi ändå överraskande poetisk.   

I Erlichs konst är iakttagandet – av både sig själv och andra – ett återkommande tema som utgör kärnan i hans konstnärliga uttryck. Han behandlar inte övervakning enbart som ett teknologiskt fenomen, utan som ett mänskligt behov att iaktta och förstå den omgivande verkligheten. 

Vems rum är det vi ser? Och vilka är vi i förhållande till rummet? Det tomma rummet blir en metafor för människans behov att se och kontrollera världen, trots att kontrollen i verkligheten kanske bara är en illusion. 

Leandro Erlich (f. 1973, Buenos Aires) är en argentinsk installations- och konceptkonstnär som bor och arbetar i tre städer i Sydamerika och Europa: Buenos Aires, Montevideo och Paris. 

Erlichs konstnärliga karriär sträcker sig över fyra årtionden. Han var bara 18 år då han 1991 hade sin första separatutställning i Buenos Aires. Ett särskilt avgörande år i konstnärens karriär var 2001, då Erlich representerade Argentina på konstbiennalen i Venedig. Där visade han ett av sina mest kända verk, Swimming Pool (1999). Verket visas permanent i 21st Century Museum of Contemporary Art, i den japanska staden Kanazawa. 

Erlichs konst har visats på många internationella biennaler samt på separat- och grupputställningar bland annat i Brasilien, Japan, Förenta staterna och Spanien. Hans verk finns också i Tate Moderns, Towada Art Centers, Centre Pompideus och flera andra betydande museers samlingar. 

Erlich här fått många erkännanden för sin konst. Han tilldelades Roy Neuberger Exhibition Award år 2017 och Joan Mitchell Foundation Award år 2001. Dessutom har han nominerats till bland annat Zürich Art Prize (2017), Prix Marcel Duchamp (2006) och UNESCO Award (2001). 

Leandro Erlichs utställning i Amos Rex är hans första i Finland och Norden.

Du bor och arbetar i flera länder och städer runtom i världen. Finner du fortfarande tid att observera och inspireras under dina resor?  

Det finns alltid tid att observera. För mig är resandet inte ett avbrott i vardagen – det är vardag. Det är inte tillfälligt eller exceptionellt. Vilket trots allt inte hindrar mig från att komma på idéer eller vara kreativ. Det blir helt enkelt en del av rytmen. 

Det finns en tanke om att det blir lättare att upptäcka nya verkligheter om man lämnar sin vanliga omgivning. I mitt fall är många ”nya” platser egentligen en del av min vardag, även om de är långt från varandra. Det är egentligen samma sak som att jobba i en stad under veckan och vara någon annanstans på veckosluten. 

Det intressanta är att man inte kan hålla sig inom sin trygghetszon då man ständigt är i rörelse. Resandet hindrar detta – det försätter en i ett tillstånd av förhöjd medvetenhet. 

Skulle du teleportera dig om det var möjligt? Eller är själva färden en del av upplevelsen för dig? 

Teleportering låter förstås tilltalande – mindre föroreningar, snabbare förflyttning. Men avstånd tillför betydelse. Den fysiska ansträngningen att ta sig från en plats till en annan formar upplevelsen. 

Jag uppskattar platser som Japan eller Helsingfors för vad de är, men också för att de är långt borta från min utgångspunkt. Kulturskillnaderna består även om det moderna resandet komprimerar tid och rum. Det är mötena som gör resandet så berikande. 

Vissa saker var säkert annorlunda i början av din karriär? När du tänker tillbaka på den tiden, kan du minnas ögonblicket då du insåg att du är en konstnär? 

I början är de flesta osäkra på hur det ska gå, men vet kanske ändå vad de tycker om att göra. Det finns en massa mystik kring tanken om att bli konstnär. Även om man studerar i en konstskola och får en examen, så betyder det inte automatiskt att man blir en konstnär.  

Många kämpar med frågan om när de egentligen blir konstnärer. Ofta förknippas det med erkännande. Man blir en arbetande konstnär i det ögonblick då man visar sina verk för en publik. Att upprätthålla en karriär är en annan fråga. För mig hände det då jag valde att välkomna osäkerheten – och tog risken att följa stigen utan att veta exakt vart den skulle ta mig.  

Jag läste nyligen att för konstnären James Turrell sker ”konstnärsögonblicket” i den korta perioden mellan att verket blivit klart och att det visas för publiken. När tycker du att det ögonblicket infinner sig i din kreativa process?  

Ögonblicket jag uppskattar mest är den första gnistan – den kreativa impulsen då en idé först uppenbarar sig. Det kan hända i början eller i mitten av processen. Det är inte linjärt, men ändå mycket tydligt. Från och med det ögonblicket blir allt annat en process.  

Det kan ta år – till och med en livstid – att förverkliga en idé, men det ursprungliga ögonblicket av klarhet består. Som till exempel Turrells Roden Crater. Den visionen hade han flera årtionden sedan. Det är den där första tanken som gör hela resan meningsfull.  

Jag tycker om metaforen om gnistan. Hade du en sådan upplevelse första gången du besökte Amos Rex? 

Jag älskade utrymmet. Men gnistor kommer inte alltid genast. Ibland tar det månader innan en idé kopplas till en plats. Det första besöket ger ett intryck, och det intrycket kan senare utvecklas till något mer. Det är oförutsägbart. 

Många av dina verk är interaktiva, och du måste i viss mån förutsäga hur människor kommer att samverka med dem. Har du någonsin blivit överraskad? 

Vanligen har jag bra känsla för hur människor kommer att bete sig kring verket. Men visst kommer det överraskningar i synnerhet när det gäller rumsliga arrangemang. Det kan hända att belysningen orsakar oväntade reflektioner, eller så styr rummet upplevelsen i en riktning jag inte hade planerat. Sådana ändringar är också en del av processen. Ibland förstår man ett verk på riktigt först då det är installerat. 

Men jag bryr mig verkligen om publiken från första början. Jag tänker på deras upplevelse då jag skapar ett verk. Ändå är jag inte intresserad av att se deras reaktioner. Det ögonblicket är deras, det angår inte längre till mig.  

Dina verk har ofta lekfulla inslag. För barn är leken ett sätt att lära sig. Vad är den för vuxna enligt dig, en form av underhållning? 

Leken har en större betydelse än vi vill medge. ”Underhållning” kan vara något ytligt – en flykt. Men vi måste fråga oss vad vi egentligen menar. I vårt produktivitetsfokuserade samhälle görs underhållningen ofta för att människor ska ha lättare att vila så att de sedan kan återvända till arbetet. I det avseendet blir den som en napp. Men glädje, nyfikenhet, förundran – de är viktiga tillstånd. De kan utmana och inspirera oss. Jag uppfattar inte det jag gör som underhållning i traditionell mening. Jag hoppas att det ger en djupare upplevelse. 

Dina verk ingjuter glädje och nyfikenhet. Önskar du att människor ska möta vardagslivet på samma sätt som de möter dina installationer? 

Ja, de skulle vara idealiskt. Jag hoppas att upplevelsen av mina verk får människor att se det vanliga på ett nytt sätt. Om de stiger in i en hiss och minns något från en utställning så har konsten gjort vad den skulle. Den har blivit en del av deras liv, förändrat deras uppfattning. Det är konstens egentliga påverkan.