Allt från samlade bekännelser till en skärvsamlares vardag, från stickade dagböcker till monsterdräkter – den tredje Generation-triennalen ger återigen prov på unga konstnärers fördomsfria och mångsidiga förhållande till kreativitet. Generation 2023-konstnärerna rör sig fritt och befriat mellan olika konstformer och undflyr definitioner.

En del av utställningens konstnärer har nyligen kommit in till konstskolor eller redan studerat en tid. Andra har blivit intresserade av att göra konst under de senaste åren. Det som alla har gemensamt, är att de befinner sig i en unik situation i livet då de har möjlighet att pröva sig fram och hitta sina egna konstnärliga språk. Konstnärernas olika bakgrunder bildar tillsammans en rik och mångfacetterad helhet där deras konstnärliga röster hörs. En central roll spelar framför allt den här generationens upplevelser av livet och reflektioner över världens tillstånd idag.

I sina verk söker utställningens konstnärer nya sätt att närma sig dagens stora frågor. Många riktar våra blickar mot naturens tillstånd och förhållandet mellan människa och natur. Hur kan vi förändra en relation där den ena dragit nytta av att den andra ständigt tagit skada?

Det finns en vilja att avslöja också andra samhällsstrukturer. Lever vi i en värld där alla kan uttrycka sig fritt, utan att utsättas för vissa förväntningar? Genom att synliggöra normer för könsidentitet, utseende och klädsel, uppmuntrar konstnärerna oss att ifrågasätta invanda föreställningar.

Digital trötthet och andra känslor som den globala pandemin orsakat är ämnen som många av utställningens konstnärer funderar på och behandlar i sin konst. En konstnär har gjort en miniatyrmodell av en bokhandel som blivit en fristad utan vardagens förtvivlan. En annan tänker tillbaka på barndomens lekplatser och behandlar de personliga minnena genom att skapa märkliga dräkter.

Konstnärerna har också skapat verk som gör upplevelsen av depression och ångest lättare att förstå. Ett av verken simulerar till exempel den kroppsliga upplevelsen av ångest med hjälp av algoritmer, och visualiserar hur svåra känslor väcks. De performativa konstverken lockar å sin sida oss försiktigt ut ur våra bubblor och gör konsten till en gemensam upplevelse.

Den öppna ansökan riktades till 15–23-åriga konstnärer, som sammanlagt skickade in 1004 verkförslag. Av de ambitiösa och högklassiga ansökningarna valde juryn 50 konstnärer och arbetspar. I juryn på sju personer ingick ordföranden, koreografen och regissören Ima Iduozee, Generation 2020-utställningens konstnärer Anna-Karoliina Vainio och Alex Luonto, samt Amos Rex museichef Kai Kartio, utställningens curatorer Anastasia Isakova, Krista Mamia och Laura Porola.

Alfred Aalto 
2002, Helsingfors 

För Alfred Aalto är de fotografiska porträtten ett särskilt viktigt sätt att behandla sina egna känslor och tankar. Till konstnärens centrala teman hör djur- och människorättsfrågor, natur, barndom och drömmar. I sina verk undersöker hen dessa med hjälp av olika föremål, miljöer, kläder och färgvärldar. Trots sin behagliga stämning behandlar verken ofta tunga ämnen, och därför beskriver Aalto dem ofta som bitterljuva.

Kjolen tillhör alla 
2021, fotoserie 

Kjolen tillhör alla avspeglar hur jag upplever min könsidentitet. Fotografering är ett viktigt sätt för mig att skapa klarhet i saker som jag inte kan uttrycka på annat sätt. Verkserien har hjälpt mig förstå vad min könsupplevelse betyder för mig. 

Alla borde ha rätt att uttrycka sig själv utan rädsla eller skam. Det är inte samhällets sak att bestämma över personliga upplevelser av könsroller. Det ska var och en få göra själv.  

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Bayonle Adelakun 
2001, Helsingfors 

Bayonle Adelakun är en självlärd konstnär som bor i Finland och för närvarande studerar ekonomi. Han började måla i slutet av 2020, delvis på grund av pandemin. För Adelakun är konsten en upptäckt som blivit ett sätt att uttrycka sig. Med hjälp av oljefärger strävar han efter att avbilda känslor som surrealistiska och abstrakta figurer. Han får sin motivation av personliga upplevelser och känslor som är svåra att hantera.

Rotad I 
2021, målning 

Tyst 
2022, målning 

Jag är fascinerad av intensitet och hur den frammanas med färg och komposition. Figurerna i mina verk har sitt ursprung i ett motstridigt behov att måla människor. Jag experimenterar med abstraktionens gräns och justerar mitt begrepp om fulländning och beredskap tills målningarna befinner sig på gränsen till något. 

Min motivation kommer från störningar, känslor jag inte själv valt. Därför gör jag mina målningar så verkliga som de måste vara, för att antyda de existentiella trångmål jag upplever. Resten utelämnar jag. Verken är obestämda, men nånstans inuti dem finns jag. Fångad. 

Figurerna existerar i ett vakuum. En annan värld än vår. Jag tycker om åtskillnaden, dess opersonlighet är passande. Den ger mig möjligheten att förvandla det subjektiva till något objektivt. Fritt från associationer. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Mimmi Ahonen  
1999, Helsingfors/Tammerfors/Urais 

Mimmi Ahonen är intresserad av allt som är klichéartat, ömkansvärt, sorgligt och marginellt. Hennes verk uppstår oftast för att de är rörande på något sätt, och de tar oftast formen av text, föreställningar eller installationer.   

Ahonen studerar för närvarande dramaturgi och skrivande av pjäser vid Konstuniversitetets Teaterhögskola. Hon arbetar också för scenkonstkollektivet Iva som har sitt säte i Tammerfors.

Detta är en bekännelse 
2022, affischserie 

Jag är intresserad av bekännelser som behov och händelser. Bottnar bekännelsen i ett behov av att släppa ut något eller att få en lösning i utbyte? I vilket skede upphör bekännelsen? Runtom i Finland har jag erbjudit människor möjligheten att bekänna vad som helst. Jag har besökt festivaler, kontor, kapell, bibliotek och hemmafester. Bekännelserna har skrivits ner på papper utan att personerna vetat vem som kommer att läsa dem eller när. 

I utställningsutrymmet blir de hörda. Bekännelserna har frigjorts från sina bekännare, och på museets väggar är de självständiga varelser. I sin nya form kan det hända att bekännelserna inte längre behöver något – tvärtom så kanske de har något att ge. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Robin Berende & Antti Järvelä 
2003 & 2004, Kyrkslätt 

“Hej btw, spelar du minecraft?” är frågan som blev början på Robin Berendes och Antti Järveläs vänskap och samarbete. Det var slumpen som förde Berende och Järvelä till samtidskonstfältet. I deras arbete förenas samtidens alla hyperfixeringar med ett slags teaterflum och det diffusa eller icke-existerande berättande som karaktäriserar kontaktimprovisation. På sin fritid spelar de dataspel eller trasslar in sig i ljus- och ljudkablar. De största och mest allvarliga besluten fattar de helst i Hesburger efter klockan elva på kvällen.

F41.1 
2023, audiovisuell installation 

110010 110001 101100 110101 100101 100000 1100001 1110110 100000 1100001 1101100 1101100 1100001 100000 1100111 1111001 1101101 1101110 1100001 1110011 1101001 1100101 1100101 1101100 1100101 1110110 1100101 1110010 100000 1110101 1110000 1110000 1101100 1100101 1110110 1100101 1110010 100000 1101101 1100101 1100100 1100101 1101100 1110011 1110110 11100101 1110010 1100001 100000 1100101 1101100 1101100 1100101 1110010 100000 1110011 1110110 11100101 1110010 1100001 100000 11100101 1101110 1100111 1100101 1110011 1110100 1101011 11100100 1101110 1110011 1101100 1101111 1110010 101110 100000 </förstår_du_mig?/> 

Bilder: Jarno Jussila, Aleksi Poutanen

Amos Blomqvist 
2004, Vanda 

Amos Blomqvist är en konstnär från Helsingfors som är specialiserad på digital konst och musik. Vid sidan av sina studier skapar han visuell konst med hjälp av metoder som till exempel 3D-modellering, datorgrafik och bildbehandling. Metoderna är arbetskrävande, men möjliggör ett särdeles fritt konstnärligt uttryck utan större begränsningar. Blomqvist komponerar och producerar också musik.

Ände 
2022, digital bild 

Metrons perrong väcker knappast några större känslor hos de flesta. Att vara där är att befinna sig mellan två platser, och händelsen uppfattas ofta som ett tomt övergångsskede. Mitt verk fokuserar på den svaga men fascinerande känslan jag ofta får i den här typen av förflyttningsrum. Ände är en strävan att förstärka den här känslan i form av ett drömlikt och rentav lite absurt landskap. Mer än så vill jag inte beskriva känslan mellan början och slut. Betraktaren kan själv känna. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Saikou Ceesay 
1998, Helsingfors 

Saikou Ceesay är ett före detta fotbollsproffs från Gambia som blivit bildkonstnär och formgivare. För honom är måleriet ett alternativt sätt att uttrycka sig själv och kanalisera den egna rytmen, utanför fotbollsplanen. I sin konst skapar Ceesay drömlika, överraskande ögonblick och reflektioner. Trots att största delen av hans konst är abstrakt, har Ceesay utvecklat en egen visuell vokabulär och makalös stil. Ofta förundras betraktaren samtidigt över vad som finns, och inte finns i verken.

Boom Goes The Playground 
2021, målning 

Jag försökte förmedla en idé och måla ett väldigt urbant landskap. Jag försökte göra en målning som är annorlunda än alla andra målningar jag sett med motsvarande motiv. Till största del har de varit minimalistiska och alienerande. 

Jag ville göra en målning som går rakt på sak, och som de flesta människor kan känna igen sig själv i. 

Bilder: Saikou Ceesay, Stella Ojala

Katariina Fortuna 
1998, Kotka 

Ett konstverk är väl framför allt ett meddelande? Ett viktigt meddelande ska vara kort och tydligt samt framträda i en monokromatisk färgpalett. Färg, negativt utrymme och djärva geometriska former spelar en accentuerande roll, och framhäver meddelandet i varje verk. 

Katariina Fortuna är en konstgrafiker som främst arbetar med blyertspenna och traditionella grafiska tekniker. Hon strävar efter att visa olika aspekter av livet med hjälp av formens skönhet. För Fortuna är användningen av traditionella tekniker ett sätt att minnas och hedra den inverkan grafiken haft på historien och mänsklighetens utveckling.

Världen utan: 
№ 7222, № 0518, № 116 
2022, grafik, teckning 

Verkserien Världen utan betraktar arkitektoniska landmärken ur samtidens mångfacetterade perspektiv, och väcker frågan om vilken betydelse modernistisk och postmodernistisk arkitektur har för samtida och framtida generationer. Serien består av blyertsteckningar och akvatintgravyrer. Verken leker med kontrast och negativt utrymme, riktar uppmärksamheten mot invecklade former, innehåller tredimensionella element och är i samspel med omgivningen genom belysningen. 

№ 7222 avbildar Nakagin Capsule Tower, och ifrågasätter dess nedrivning. 
№ 0518 avbildar ödeläggandet av betydande arkitektur.  
№ 116 skiljer sig från resten av serien. Jag ville berätta om en byggnad som föds då konst och makt kolliderar, men det blev en berättelse om smärta och sorg. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Maija Fox 
1998, Helsingfors 

Maija Fox är en bildkonstnär som arbetar platsspecifikt med skulptur. Föremålen hon skapar är känsliga reflektioner över hennes närmiljö. Det kan vara frågan om frön som fladdrar när de faller till marken eller funktionaliteten hos samtida tekniska konstruktioner. Verkens arbetsprocess, material och skala är lekfulla svar som föds med utgångspunkt i tid, plats och konstnärens nyfikna utforskande av de narrativ som finns mellan naturliga och artificiella mekanismer, eller hennes sökande efter detaljerna som finns mellan de sammankopplade rum och funktionaliteter som omger oss. 

A Maple Wingnut; Greeting with chimneys and adjusting with the moment 
2021, skulptur (Bio Rex terrass) 

Jag fängslas av ventilationsturbinernas rörelser, helikopterfrönas ställningar då lönnen skickar dem på en resa genom tid och rum, cirkelrörelserna då metallstavar gängas och vingmuttrar som skruvas fast. 

Dessa observationer manifesterar återspeglingen av min omgivning – bekräftelsen av berget under mina fötter och förkroppsligandet av min kropp och himlen. 

Vingmuttern i lönn (maple wingnut) suddar ut gränsen och sammanfattar förbindelsen mellan inre, yttre, mekaniska processer och den rörelse som vinden skapar. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Suvi Haapaniemi 
2003, Lahtis    

Suvi Haapaniemi är en konstnär från Åbo. Hens verk består huvudsakligen av oljemålningar i olika storlekar och keramik. Haapaniemis verk behandlar naturen, mänskligheten och livet: den konstanta förändringen och dess cykliska natur. Dessa teman betraktar hen till exempel ur identitets-, kärleks-, köns- och sexualitetsperspektiv. För Haapaniemi är det viktigt att hens verk når olika slags människor och att möjligheter till diskussion och empati uppstår.

thoughts passing by like these sweet summer skies 
2021, painting 

Mitt verks thoughts passing by like these sweet summer skies (sv. sommarhimlens flyktiga tankar) berättelse utspelar sig på gränsen mellan ungdom och vuxenliv. Gestalterna befinner sig i en ny korsning i livet, och vet inte vilken väg de ska välja. I bakgrunden blommar blodröda vallmor, som symboliserar död och evigt liv. Blommorna försvinner in i den fuktiga dimman som lagt sig över åkrarna. Månen vilar ovanför, ung liksom gestalterna. Ändå har den ena brudslöja och den andra änglavingar. Det är dags att fatta ett beslut och välja riktning, men gestalterna verkar ha valt att förbli apatiska och orörliga. Kanske väntar de på att dimman ska skingra sig, eller så vilar de helt enkelt en stund innan de fortsätter följa vägen dit den tar dem. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Claudia Hirvonen 
1999, Lahtis 

Claudia Hirvonens konst är experimentell och performativ. Det är typiskt för henne att använda en arrangerad och färggrann estetik för att behandla också svåra ämnen. Hirvonen är intresserad av sin egen personhistoria och självutveckling. Hon upplever att hon är i ett inledande skede som människa. Med sin konst söker hon metoder och sätt som kan hjälpa henne att utvecklas till en bättre version av sig själv. Hirvonen tror på skönhetens helande kraft, och att var och en kan bestämma sig för att vara sitt eget livs superstjärna.

One 
2021, video 

Välkommen att uppleva en resa. Dess enda syfte är att finnas till.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Siiri Hänninen & Jon Pettersson
1998 & 1998, Helsingfors 

I Jon Petterssons verk närmar vi oss ljudets och ordets semantiska ödemark med försiktiga gester. Här flyger drönare och den fina sanden krattas ihop till skeppsbrutna ASMR-glitchar. 

Siiri Hänninen är en nyfiken drömmare och på sätt och vis ett slags byggare. Hennes verk är rum eller sker i rum, och med hjälp av dem försöker hon undersöka, upptäcka och förstå. Med sina verk skapar hon stämningar och drömmer om mer ömsinta sätt att vara och mötas. 

I samband med Generation-utställningen arbetar Hänninen och Pettersson första gången tillsammans

Hörspelspromenad 
2023, hörspel 
(QR-KOODI) 

Hörspelspromenaden leder lyssnaren in i en bekant stad där en väv av musik, ljud och språk skapar ett nytt personligt, men ändå delat utrymme. 

Vår generation har på många sätt förlorat kontakten med sin omgivning, och det kommersiella stadsrummet kan öka både alieneringen och känslan av likgiltighet. Mitt i den här likgiltigheten som pressar på från alla håll känns det ändå som att det är just vår generation som förväntas lösa de stora frågorna som definierar vår tillvaro.  

Verkets ljudlandskap uppmanar lyssnaren att skärpa sinnena och lyssna till den egna omgivningen, för att på så vis skapa ett nytt mentalt stadsrum och en ny vilja att ta hand om det. I verket används språklig lekfullhet och gränsytan mellan ord och ljud för att utvidga vårt sätt att tala om upplevelser. 

Bild: Jarno Jussila

Aatos Ketvel 
1999, Helsingfors 

Aatos Ketvel är en självlärd mediakonstnär och sångare-låtskrivare-estradpoet vars konstnärliga produktion präglas av ett icke-kommersiellt etos och en gör det själv-estetik. Hen är intresserad av frukters förruttnelse, vardagens absurditet och ordlekar. Ketvel undviker skickligt binäriteter och skapar en konst som performerar ett slags knäppgökbo, där fågelsången tränger djupt in i sinnet till en plats bortom kön. För hen går postgenre och postgenus gladeligen hand i hand.

The Rocky Balboa Gender Show 
2022, video, blandad media 

Mitt verk är en performance som undersöker könlös tillvaro. Min performanceplan The Gender Show Workout Plan är en fri tolkning av det träningsprogram som Sylvester Stallone följde då han spelade rollen som Rocky. I stället för muskeluppbyggnad innehåller de dagliga övningarna skrivövningar, utklädningslekar, samlande av tidningsurklipp och djupdykningar i populärkulturens könade bildvärld. Utgångspunkten för mitt verk, som skämtar med genusperformativitet, är min egen gränslösa könsupplevelse och mitt intresse för att studera könsrollerna i två filmklassiker – på verkets audiovisuella yta skapas en munter blandning av queerspexandet i Rocky Horror Picture Show och den hårda maskuliniteten i Rocky-filmernas boxningsvärld.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Yoonsik Kim 
1999, Helsingfors 

Yoonsik Kim är en konstnär och designer som arbetar i Helsingfors. Kim är intresserad av andliga upplevelser och iakttagelser som till exempel slumpartad kontemplation samt böne- och andaktsstunder som återkommer varje vecka. I sitt konstnärliga arbete strävar han i stillhet efter att uppnå en liknande diskursiv kontakt som i bönen, och att skapa verk som lockar betraktaren att ta ett steg utanför sig själv och uppleva den immateriella sidan av sin sårbara existens.

Andakt 
2022, textilinstallation 

Mitt verk är en dräkt som vänder sig inåt, som omsluter och undertrycker sin bärare för att komma till den flyktiga gränsytan mellan jagen och de andra. En dräkt som strävar efter att klä av allt kroppsligt för att närma sig det som återstår. Inuti mig finns livets konkreta strävan till det eviga och oföränderliga, formade av allt från gudstjänster till uniformer och upplevelser som har att göra med kroppslighet och rituell beklädnad.  

Processen inleds med enskilda filament. De tvinnas ihop till trådar som blir väft och varp, och så att säga placeras längs med tygets x- och y-axel. Väft- och varptrådarna går under och ovan varandra och vävs ihop till två tyger, som ännu en gång förbinder sig till varandra och blir en organism som andas in sig själv. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Aino Kontinen 
1999, Helsingfors 

Aino Kontinen är en konstnär som arbetar med skrivande, scenkonst och kamera. Arbetet styrs av konstnärens skarpsynta känslighet och förmåga att lyssna, samt hennes respekt för och häpnad över allt levande och allt som någonsin funnits. För närvarande håller Kontinen på med sina magisterstudier vid Konstuniversitetets Teaterhögskola.

Till min älskling 
2022, video 

Till 
2023, spoken word 

Till min älskling är en videomosaik som växte fram då jag återhämtade mig från en period av depression och utmattning. Videon och texten byggdes upp i relation till varandra med dagboksliknande anteckningar som utgångspunkt. Jag tröstade så att säga mig själv. Videoverket är en fläkt från insidan av reparationsarbetet, ett löfte om att återvända. 

Spoken word -föreställningen Till är en fortsättning på videoverket Till min älskling. Föreställningen fördjupar och förändrar skalan på videoverkets teman. Till vänder blicken mot jaget och omgivningen, i det ögonblick då livet sakta börjar återvända. 

Performativa verk:
tor 20.4 kl. 16
tor 20.4 kl. 18
lör 20.5 kl. 15

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Samir Kuronen 
1999, Helsingfors 

Samir Kuronen är performancekonstnär och illustratör. I sina projekt reflekterar han vanligen över sin självbild och identitet med hjälp av audiovisuella medel.  

I sina verk använder sig Kuronen av textiler och ljuddesign för att förkroppsliga centrala element i personliga minnen och trauman. Med hjälp av dessa tekniker strävar han efter att visualisera sin inre värld och kritisera strukturer som leder till missförhållanden.

Ana/Jag 
2022, video 

Att vara osäker på sin identitet och inte veta om man tillhör någon samhällsgrupp alls väcker motstridiga känslor. Det här är bekant för många som har mer än en härkomst. Det kan hända att en person som delar modersmål, uppfostran och kultur med huvuddelen av befolkningen, ändå inte accepteras som en fullvärdig samhällsmedlem. 

En företrädare för en minoritet som levt inom den dominerande kulturen kan också ha svårt att få kontakt med sin egen identitet, om interaktionen med den andra härkomstens företrädare inte är möjlig. Det är en ond cirkel som försvårar avskildhetens dilemma.   

Ana/Jag handlar om att utforska en identitet som står i förbindelse med två olika kulturer. Verket är en strävan efter att bygga upp en identitet mellan dessa två. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Heini Laaksonen 
2000, Träskända 

Heini Laaksonen tecknar både digitalt och med traditionella redskap. För närvarande målar hon helst med olje- och vattenfärger. Hon är särskilt intresserad av att avbilda människor och natur, teckna serier och illustrationer samt att måla på ovanliga material och beskära sina motiv på annorlunda sätt.

Flow av tre 
2022, serieteckning, målningsserie 

Jag har märkt att tecknade serier ofta undervärderas, och jag önskar att också den här konstformen ska få vara likvärdig med de andra. I det här verket vill jag förena måleri med seriekonst, och utvidga uppfattningen om vad tecknade serier kan vara. Med presentationen av verket vill jag tillföra den tecknade serien nya dimensioner.  

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Oona Laitinen 
1998, Tammerfors 

Oona Laitinen är en konstnär som intresserar sig för vardagsverklighet, sysslolöshet och att förena dokumentär konst med dagdrömmeri. Framför allt strävar Laitinen efter att händelser och saker i vardagen som anses trista ska vara värda att ingå i konstnärliga processer. Hen är fascinerad av hur vardagens verklighet och miljö kan bli verk som passar in i samtidskonstens kanon, och av hur man på ett intressant sätt kan måla eller teckna dokumentära iakttagelser av den omgivande verkligheten.

Sysslolöshetens objekt   
2021, målningsserie 

Detta är en studie i sysslolöshet: allt det dåliga vi inte borde vara i ett välfärdssamhälle som idealiserar arbete. Som basunerar ut att vi alltid borde vara snabbare och något mer. 

I stället intresserar jag mig för vardagsverkligheten, att gå på tomgång och att låta bli. Att vara sysslolös är kärnan i denna tomgång, som är en radikal och mild protest mot kapitalismens påtryckningar. Sysslolösheten är att vara dåsig och verkligen fri. Den präglas av tristessen och vardagen omkring oss, som vi eskapistiskt kan dyka in i om vi betraktar livet från ett visst perspektiv. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Juho Lehiö 
2000, Helsingfors 

Juho Lehiö är konstnär och sminkör. I sitt arbete undersöker han människans förhållande till skönhet, identitet, kropp och sociala normer. Han arbetar med installation och performance samt video- och fotokonst. Lehiö använder sig ofta av modevärldens fenomen och bildvärld. Han skapar en subversiv bildvärld med fokus på skönhet, och uppfattar arbetet som en del av en större samhällelig och ideologisk förändring.

Face: to put on a face, to remove a face 
2022, installation 

Face: to put on a face, to remove a face undersöker den moderna teknologins inverkan på människans skönhetsuppfattning och självbild. Jag tror att bland annat AR-teknologi kan erbjuda människan en visuell utopi där det är möjligt att undersöka kroppen, det sociala trycket gällande skönhet eller andra yttre begränsningar utan krav på att förbinda sig. Med hjälp av filter är det alltså möjligt att uppnå en absolut rätt till självbestämmande beträffande det egna utseendet och sättet att visa upp sig. På samma gång förvränger filtren människornas självbild, och skapar nya orealistiska skönhetsideal och antaganden. Verket erbjuder betraktaren en möjlighet till just en sådan utopistisk själviakttagelse, men lämnar också utrymme för oro över en tänkbar dystopi.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Kuutti Lemmetyinen 
2000, Åbo 

Kuutti Lemmetyinen är en konstnär som arbetar med textil-, installations- och konceptkonst. Det centrala i Lemmetyinens arbete är att han fördjupar sig i specifika personliga frågor och sedan speglar dem mot mer omfattande sociala orättvisor. Grova material, ambivalens och möjligheten att tolka fritt är grundläggande faktorer i Lemmetyinens verk.

Genom väggen 
2022–2023, installation 

I Genom väggen undersöker jag rätten att skriva historia och varför vissa saker värderas högre än andra. Vad allt har vi raderat från vår historia och vårt kulturarv, bara för att vissa saker ansetts vara mer värda och smakfulla under en viss tid? Skulle vårt kulturarv vara rikare och mångsidigare om den här typen av kategorisering inte pågick i samhället? Varför har vissa rätt att kuratera kreativt arbete? Vems estetiska syn definierar kulturens värde? Mitt verk är gjort till minne av historia och kulturarv som inte bevarats och vars spår försvunnit eller håller på att försvinna. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Janna Lindfors 
1998, Tammerfors 

I sina verk behandlar Janna Lindfors människans förhållande till intima ämnen som skapar starka känslomässiga band, som till exempel hem och husdjur. Hennes vilja att bevara minnen som annars skulle gå förlorade har lett henne till att behandla egna, familjens och okända människors berättelser där barndomen ofta spelar en viktig roll. Verkens stämning är huvudsakligen melankolisk, men Lindfors strävar efter att tillföra berättandet också lekfulla och överraskande element. Lindfors arbetar med animation, fotografi, rörlig bild och installation.

När natten faller på 
2022, installation, animation 

Det kan vara svårt att hantera och förstå döden, trots att den är en naturlig del av livet. Döden kan komma plötsligt, och vi vet inte vad som händer efter det. När natten faller på undersöker döden från tre olika perspektiv: via närståendes, egna och obekanta människors minnen och tankar. 

Utgångspunkten för verket är en släktings berättelse, som jag strävat efter att omvandla till en vacker tankelek om de olika skeden ett djur genomgår efter döden. Verket bygger på egna minnen av skrämmande barndomsupplevelser samt främmande människors upplevelser av och uppfattningar om döden, som jag samlat in. Avsikten med verket är att behandla döden – ett tema som berör var och en i något skede – på ett humant och tröstande sätt. Verket ska erbjuda ett tryggt ögonblick, en slags barndomsupplevelse av att ligga under täcket. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Auri Lukkarinen & Iris Kareoja 
1999 & 1999, Helsingfors 

Auri Lukkarinen och Iris Kareoja har arbetat med textiler och beklädnadskonst i samband med sina studier i mode vid Aalto-universitetet. Lukkarinen har också gjort praktik vid KnitwearLab i Nederländerna, där hon arbetade med ADF-stickning. Idén till verket föddes ur en passion för material och tekniker inom stickning samt en fördomsfri inställning till färg som var gemensam för konstnärerna. Tester och samtal är centrala delar av arbetet med textiler. Arbetsprocessen är minst lika viktig som det synliga slutresultatet. Dokumenteringen av processen är en del av arbetet, och kameran fylls ofta med bilder som till exempel föreställer högar av garn som fallit på golvet.

Stickningsdagböcker :-) 
2022, textilinstallation 

Verket baserar sig på skriftliga och visuella anteckningar som vi gjort för att dokumentera vardagliga aktiviteter. Att utföra rutiner och dokumentera dem har blivit en automatiserad ritual som ger välbehag. Rutinerna skapar kontinuitet och i mindre omfattning en känsla av kontroll. Dokumentationen är å sin sida ett sätt att gestalta vardagslivet och ett visuellt spår att vid behov återvända till. 

Verket blottar innehållet i de digitala arkiv som vi genom åren samlat utan en särskild orsak eller målsättning. Stickningens motiv härstammar från personliga mobilanteckningar som i och med verket blir offentliga. Verket har skapats med en teknik som kallas ADF-stickning. Tekniken tilltalar oss på grund av dess breda möjligheter och för att stickningen ser ut att vara printad.  

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Axel Lyytikkä 
1999, Helsingfors 

Axel Lyytikkä arbetar med många olika material som både formgivare och konstnär. Han är fascinerad av tredimensionellt arbete, och därför är hans verk menade att ses från olika håll. Lyytikkäs verk behandlar uppbyggnad, funktionalitet och motstridigheter. Han är intresserad av de vardagliga föremålens funktion i samhället och av att experimentera med olika material. Hans studier vid Aalto-universitetet har huvudsakligen varit inriktade på keramik, armaturer och friformsframställning.

Amfora 
2022, 3D-printad keramik 

I min verkserie undersöker jag keramik från olika perspektiv. Jag började med friformsframställning i lera, som är den nyaste tekniken, och fortsatte sedan med att på traditionellt sätt forma lera med händerna. Som utgångspunkt för skulpturerna valde jag amforan som är ett forntida förvaringskärl. Den har en enkel form som är lätt att känna igen.  

Amforans botten är spetsig och är svår att tillverka med 3D-skrivare. Den faller lätt. Betydelsen av skulpturernas stödkonstruktioner förändrades under processens gång. Så småningom blev de inre och yttre skeletten en viktig del av verken. Jag har också undersökt tomrummet som omger föremålet.   

Stödkonstruktionerna tillför något nytt, men gömmer också delar av skulpturerna. Det är inte meningen att amfororna ska vara behållare för något annat än sina egna former. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Anniina Marjakangas 
1999, Helsingfors 

Anniina Marjakangas målar drömlika fantasier. Hon skapar färgglad konst som till det yttre är behaglig, trots att den baserar sig på erfarenheter av bedrövelse och våld. I verken syns kärleken till livet och hoppet om förbättring: livets underbara och ångestskapande sidor blandas med varandra. I sina målningar av människor avbildar Marjakangas köttets och benens fascinerande former samt onaturliga färgnyanser som skymtar fram på huden.

Parasitism 
2021, målning 

Parasitism berättar om ett förhållande, där den ena organismen lider då den andra drar nytta. Gestalten i målningen blir en parasit som är vacker och förtjusande, och därför får utnyttja andra. Offret ger efter och blir parasitens fånge, väntar i lugn och ro på att bli slukad och berövad alla krafter. För mig berättar verkets händelser om ett parförhållande där den som misshandlar döljer sina handlingar med kärlek. Jag har märkt att jag kan förlåta allt ont, om jag efter att ha blivit illa behandlad får tillräckligt med ömhet och snälla ord. Offret lever mellan de olika drömlandskapen i målningens bakgrund, med en känsla för situationer som förvrängts av den ljuva lycka som parasiten gett upphov till.  

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Kristian Miettinen
2003, Vanda 

Du kan betrakta Miettinen som ett slags guide till olika karaktärer och deras världar, eller som något annat.

NARREN 
2022, animation, blandteknik 

är narren född ur sandslotten, själva tronen, eller ur deras symbios? 
nej, det är bara ett verk jag gjort. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Nsambu & Pieski 
1998 & 1998, Helsingfors 

NSAMBU&PIESKI-kollektivet består av två vänner som arbetar med performativ konst. Kollektivet strävar efter att skaka om den samtida performativa konstens normer och narrativ, samt att skapa fräsch, särpräglad och gränsöverskridande konst.  

Alen Nsambu är en dans- och scenkonstnär från Helsingfors som utexaminerats från Den Danske Scenekunstskole. För närvarande är Nsambu intresserad av konceptuella verk, performancekonst och representationsfrågor på konstfältet. 

Máret Ásllat Ivvár Ovllá Nilla Ritni, Ritni Rávdnji Ráste Pieski är en laxsame och aktivist som arbetar med performativ konst. Bland annat dekolonialisering, intersektionell feminism och att ta fram det queera är viktiga ämnen för Pieski. I sin konstnärliga verksamhet intresserar hen sig för gemenskaplighet, tvärkonstnärlighet, kollektiva projekt, lekfullhet och att bryta normer. Pieski studerar vid Konstuniversitetets Teaterhögskola.

this is an invitation 
2023, performancekonst 

this is an invitation (sve. det här är en inbjudan) är ett verk som kom till av ett behov att undersöka och bryta normerna som för närvarande präglar museibeteendet. Vad är ”rätt” sätt att se och uppleva konst? Har museet som plats blivit alltför heligt för oss? I verket behandlas också den inverkan som samarbete och olika sinnen har på hur vi ser på och bevittnar konst. Kan betraktandet av konst frigöras så att upplevelsen istället för att begränsas till synsinnet blir mer helhetsinriktad?    

this is an invitation låter museibesökarna begrunda och undersöka sin egen inställning till att uppleva konst i museikontext, utan att för den skull utsätta sig själv, andra eller konstverk för fara. Vad händer om museibesöket inte längre förutsätter att vi är tysta inuti vår egen bubbla? 

Performativa verk:
fre 11.8 kl. 16
fre 11.8 kl. 18
lör 12.8 kl. 13

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Emma Oittinen 
2000, Åbo 

Emma Oittinen är en kluddare-hobbyist-konstnär. När hon skapar konst söker hon efter obefintliga problem som vill bli lösta. Oittinen strävar efter att lyckas, samtidigt som det är just det hon är rädd för: leken, undersökandet och oredan står i centrum för arbetsglädjen och det konstnärliga uttrycket. En bra dag uppstår något harmoniskt, särskilt känsligt eller överraskande starkt ur oredan. Oittinen vill skapa verk som känns hemgjorda, som berör och kommer nära inpå.

En gång per månvarv 
2021, painting 

Mitt verk kom till världen utan att be om lov. Det tvingade mig att undersöka den flodvåg av känslor som är dess ursprung. Känslor som jag gärna skulle beskylla, förakta och förringa.  

En gång per månvarv har jag inte tillgång till min kropp. 
En gång per månvarv är jag för mycket, men ändå omättlig.  
En gång per månvarv motsvarar jag inte förväntningarna. 

Varför är det så svårt att vara lämplig? 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Veeti Otsamo 
1999, Helsingfors 

Veeti Otsamo är en bildkonstnär från Helsingfors som önskar att hans handlingar ska få människor att bli mer mottagliga för vardagliga intryck, ens för en stund. I sitt konstnärskap intresserar han sig just nu för människans och naturens strukturer och hur dessa sammanflätas i vår värld. Otsamo tycker om tanken att delaktigheten och de bearbetade materialens egenskaper syns i hans konstnärliga arbete.

Instabila sammanställningar / För att blanda en sockerbit behöver du en träslev 
2022, fotoserie 

Alla solens strålar skiner för dig 
2022, cyanotyp 

Solen rör sig över himlavalvet och belyser duken i fönstret på olika sätt längs med dagen. Texten All the sun that shines, shines for you är riktad till både betraktaren och kontaktkopian i utställningsutrymmet som föreställer en växt.  

Jag ville lovorda solen och ta fram dess roll som möjliggörare av allt, inklusive det här projektet. I centrum för verkets arbetsprocess är mitt samarbete med solen, som är kopieringsmetodens ljuskälla. Fotografiet är en cyanotyp, vars kopieringsmetod är beroende av det UV-ljus som finns i solens ljus. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Iiris Puustinen 
2000, Helsingfors 

Iiris Puustinen är en konstnär från Helsingfors som arbetar med dans. Hon avlade kandidatexamen i danskonst vid Konstuniversitetets Teaterhögskola på våren 2023. I sitt konstnärliga arbete undersöker hon och ställer nyfiket frågor om nutidsdans. Puustinen har länge arbetat som dansare och med att uppträda. På Generation-utställningen debuterar hon som koreograf.

3, 2, 1 (The Walk) 
2023, danskonst 

Verket har sitt ursprung i ett intresse för att undersöka danskonstens samt modets och kläddesignens möjligheter. Verkets rörelsespråk har inspirerats av de enkom designade kläderna och deras material. Dessutom lånar verket drag som är bekanta från modevisningar, och introducerar dem i en museikontext. 

Performativa verk:
ons 17.5 kl. 16
ons 17.5 kl. 18
lör 20.5 kl. 13

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Ilmari Pylvänäinen 
1998, Helsingfors 

Ilmari Pylvänäinen är en bildkonstnär som bor i Helsingfors. Hen studerar vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi och arbetar med fotografi, grafik och audiovisuella projekt. Pylvänäinens verk har visats i flera grupputställningar och publikationer. Hen har också själv gett ut otaliga lågbudgettidningar. I sina verk studerar Pylvänäinen omgivningen, minnet och förändringar i det materiella och immateriella. Hen vill gärna att arbetet ska innefatta en viss lekfullhet.

Femhundra år i fängelsehålan 
2021–2022, fotoserie 

Femhundra år i fängelsehålan är en barnslig hyllning till det naiva behovet att låtsas. 

Jag har själv tillverkat och valt ut en serie bilder av fantasimonster. Verket är en abstrakt studie i lek och fantasi som ställer frågan: hur kan man skapa mer utrymme för fantasin? Jag vill utforska och kanalisera barnasinnad energi från det förflutna, och använda den som en metod för att skapa bilder som fångar något mellan verklighet och fantasi. Femhundra år i fängelsehålan är en katalog över fantasimonster som fotograferats i min barndoms omgivningar. Verket avbildar min personliga fantasivärld, och är således ett slags självporträtt. Samtidigt vill jag experimentera med samtida dokumentärfotografi. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Salaado Qasim 
1998, Vanda 

Salaado Qasim är en lärare, journalist, manusförfattare och författare från Vanda. Hennes senaste bok utkom på våren 2022. Qasim är förespråkare för utbildning och jämlikhet. År 2019 grundade hon RAHY (föreningen för fred och välbefinnande) tillsammans med andra högskolestuderande, och är nu föreningens ordförande. RAHY arbetar för jämställdhet och jämlikhet inom utbildningsväsendet. Efter att föreningen funnits i ett år inleddes projektet Mentoring for Future som erbjuder unga information om olika utbildnings- och arbetsmöjligheter.

Mitt i ingenstans 
2022, fotoserie 

Mitt i ingenstans poängterar att bevakningen av mänskliga rättigheter inte får komma i skymundan på grund av den globala ekonomiska kris som orsakats av coronapandemin. Det är statens plikt att ingripa när brott mot de mänskliga rättigheterna begås och att inte stöda systematisk människohandel. 

Verkserien visar hur kvinnor är helt utelämnade åt sina arbetsgivare på grund av kafala-systemet. Kafala tillämpas fortfarande i flera länder i Mellanöstern, och miljontals migrerande arbetstagare lider av dess följder. Systemet representerar modernt slaveri. År 2019 fanns det 35 miljoner migranter i Mellanöstern, varav 31 procent var kvinnor. Största delen av migranterna är från södra Asien och söder om Sahara, bland annat från Indien, Pakistan, Etiopien och Kenya. I Mellanöstern jobbar många som hemhjälp under ytterst omänskliga förhållanden. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Dara Riikonen 
1998, Helsingfors 

Dara Riikonen använder sig av olika digitala tekniker i sitt breda konstnärskap. Växelverkan mellan konstnären och teknologin som hastigt utvecklas är en väsentlig del av Riikonens konstnärliga process. Det är nämligen inte helt förutsägbart hur datorprogrammen påverkar konstnärens uttryck. Varje rörelse går att ångra, vilket ger friheten att arbeta fördomsfritt och experimentellt. Det här skedet tar över efter att Riikonen först konstruerat verkens grundelement.

^i^ 
2022, digital blandteknik 

På den här planeten, som vi vet att hela tiden blir hetare, har vi stort förtroende för den artificiella intelligensens förmåga att lösa problem. Den teknologi som förr var spännande, övervakar nu vårt dagligen upprepade beteende. Med hjälp av artificiell intelligens som lär sig av bilder, uppstår element som i mina verk återger de teknikoptimistiska löftena från början av 2000-talet. Drömbilderna av en futuristisk utopi genomgår flera skeden av digital metamorfos, för att få en form som skulle vara svår att åstadkomma enbart med hjälp av människohjärnor.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Eetu Ronkainen 
1999, Åbo 

Eetu Ronkainen kommer från Taipalsaari och studerar för närvarande till bildkonstnär vid Åbo Konstakademi. Han målar med olika tekniker och skapar figurativa verk där han förenar vardag med fiktion. Han tycker om våren och måleriets narrativitet.

Slutet 
2020, målning 

Jag försökte fånga slutets melankoli i mitt verk. Något har hänt och tiden har stannat. Stämningen är samtidigt dramatisk och lugn. Endast betraktaren är närvarande. För mig är det viktigt att betraktaren kan skapa sin helt egna tolkning av bilden. Jag målade verket under mitt första år vid Åbo Konstakademi. Det känns inte längre så aktuellt för mig, men är ändå betydande. Det känns som att den här målningen är en av de första där jag lyckades förmedla just den känslan jag ville.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Johanna Saikkonen 
1998, Helsingfors 

Johanna Saikkonen avlade kandidatexamen i bildkonst 2022 och har nu inlett sitt första år som magisterstuderande vid Bildkonstakademins avdelning för måleri.

Sminkat självporträtt 
2020, målning 

Landskap 
2021, målning 

Jag återvänder till samma teman: i mina målningar behandlar jag upplevelsen av en inre kroppslig värld och en yttre värld, och den klyfta som ibland verkar uppstå mellan dem. Motstridigheten mellan det ”sanna” jaget och de inlärda sociala rollerna fascinerar mig. Jag avbildar människan på nära håll, utan att försköna, och uppmärksammar i synnerhet de saker, drag och skuggsidor som vanligen döljs för andra.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Viivi Saikkonen 
1999, Åbo 

Vi lever i kaos, vi är kaos. 

Det gäller oss alla, också de som påstår något annat. 

Med hjälp av sin konst strävar Viivi Saikkonen efter att småningom få en mer harmonisk ordning på kaoset i sitt liv. Med en tvärkonstnärlig lekfullhet som utgångspunkt skapar hon installationer där video, foto, teckning, skrivande och skulptur sammanflätas. Hennes förflutna och uppväxtmiljö avspeglas i verken hon gör.  

Saikkonen strävar efter att varje dag förstå världen och dess människor bättre. Hon undersöker sin egen natur, förmåga att lyssna och sätt att tänka, vilket i sin tur ger möjlighet att förstå sig själv och andra. Verken består av upplevelser och kontraster som skapar en plats för betraktaren att ifrågasätta, lyssna och tänka.

love is hard 
2022, installation 

Obs. Verket handlar om kärlek, men är inte en kärlekssaga.  

love is hard är en installation som utnyttjar kontrasterna mellan olika element. Det kan hända att du skapar en uppfattning om verket, och sedan inser att det också är något helt annat. Den mjuka och färggranna ytan döljer komplicerade känslor och allvarliga tankar. Verket behandlar svårigheterna med att uttrycka sina känslor samt att förmedla och ta emot kärlek. Dessa svårigheter har sitt ursprung i hur vi blivit uppfostrade i det här samhället. Jag har funderat på varifrån tystnaden kommer samt hur den påverkat och fortfarande påverkar mig och människorna i min omgivning. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Mariia Sennikova 
1998, Åbo 

Mariia Sennikova är en bildkonstnär och konstförmedlare som för närvarande studerar bildkonst vid Åbo Konstakademi. I sitt konstnärskap använder hon sig av olika medier för att dokumentera den verklighet hon upplever och för att reflektera över de olika synvinklar och upplevelser som andra människor uttrycker. Sennikova skapar sin konst ganska intuitivt under arbetspass som vanligen innefattar mycket dans och musik. Hon försöker också främja det mod som krävs för att vara ärlig och uppriktig mot sig själv. 

Zoomansikten 
2021–2022, målningsserie 

Hur skapar man betydelsefulla människorelationer online när internetuppkopplingen hela tiden kraschar?  

Sedan början av pandemin har känslan av att vara isolerad, uttråkad och ofokuserad grott i mig. Jag stirrade på ansikten i de återkommande videosamtalen, och fängslades av ögonblicken då bilden frös och personen blev suddig och oigenkännlig. Trots avbrott i internetuppkopplingen gjorde vi vårt bästa för att höra och förstå varandra, vilket ofta påverkade hur vi uttryckte känslor framför kameran. Jag märkte att andra gjorde samma sak, och hittade många av mina egna vanor i min digitala spegelbild.  

Mina målningar erbjuder ett sätt att uppfatta dessa svåra tider som en möjlighet att observera vardagsmiljön och att reflektera över våra kommunikativa mönster. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Sofia Sirén 
2003, Helsingfors 

Sofia Sirén har sedan barndomen sökt motiv till sina verk i drömmar och den inre världen. Efter att genom åren aktivt provat olika tekniker och stilar, kretsar hennes konstnärliga arbete numera mest kring akrylmåleri. Siréns verk karaktäriseras av drömlika motiv och av att dystra ämnen behandlas ur ett hoppfullt och positivt perspektiv. Gemensamt för verken är också den mångsidiga färgvärlden och detaljerade avbildningen.

Skydd från världen 
2020–2021, miniatyrmodell 

Skydd från världen är en miniatyrmodell av ett hus som i sin understa våning hyser en bokhandel vid namn Page 7. Idén till bokhandeln uppstod på vintern under pandemin, i samband med en gymnasiekurs i bildkonst. Ursprungligen hade bokhandeln att göra med ett betydligt större skrivprojekt. Innan verket kom till fanns en textrad: ”Butiksägaren är en man som bor ensam och inkvarterar unga som bor i området”. I den färdiga miniatyrmodellen kan man hitta ett flertal hänvisningar till det ursprungliga skrivprojektet – man måste bara kunna leta efter dem. 

Jag har aldrig tänkt på miniatyrmodellen som ett egentligt konstverk. Det var inte heller meningen att projektet skulle utföras från morgon till kväll och göra anspråk på över 300 arbetstimmar. Bokhandeln är framför allt ett kärt projekt som jag ville lägga tid på och som skänkte glädje under den dystra och ensamma coronatiden. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Saga Suni 
1998, Helsingfors 

Saga Suni bor i Helsingfors och studerar vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi. I hennes verk förenas konstgrafikens högtryckstekniker med collage och rumslighet. 

I Sunis konst uppenbarar sig ofta färgkombinationer som under vissa perioder fascinerar henne särskilt mycket. Dessa färger förenar konstnären med sina egna erfarenheter av hur vi människor ser och möter varandra.

Invid åkerkanten 
2022–2023, grafikinstallation 

Invid åkerkanten. 

Jag sitter i bussen. Någon som har ett örhänge med en lila pärla sätter sig bredvid mig. 
En natt är jag ute och dansar. Öronproppar delas ut, de är väldigt granngröna. 

Jag gjorde kullerbyttor tillsammans med dig. Vi fick blåmärken, lila fläckar på huden. 
Tiden går. Blåmärkena blir gröna innan de försvinner. 

Mitt på åkern söker jag efter samtidigheten i olika små händelser. 
Vid vägkanten hittade jag dem slutligen tillsammans. 

Paljettblommor på ett enormt grästäcke.  

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Karo Tapiovaara 
2001, Helsingfors 

I sina verk undersöker Karo Tapiovaara ofta naturen och dess element. Förutom att skapa bilder är hen också intresserad av materialiteten och hantverket som är förknippat med måleri. Både färgens symboliska betydelse och dess fysiska egenskaper som rivet pigment är sporrande.

Självporträtt som mussla 
2021–2022, målning 

Jag rymde in i skogen och träffade hen 
2021, målning 

En bildvärld som innehåller naturens element, som de är eller förvandlade till människor, tilltalar mig ständigt.  

När jag träffade hen vid sjön var han en torraka i vattenbrynet – jag tittade på hen och hen tittade kanske tillbaka på mig. Jag bevarade mötet i form av ett fotografi, som jag baserade målningen på. Någon annanstans föreställde jag mig själv som en snäcka med all dess konsthistoriska barlast. 

Målningsparet förenas av naturskildringen och något som är vänt mot betraktaren. Att skapa bilder är ett sätt att fördjupa förståelsen.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Aino Tillonen 
2001, Helsingfors 

Aino Tillonens konstnärskap kretsar kring måleri, textilkonst och skulptur. I sina nya verk undersöker hon sköra fantasier och minnen, samtidigt som hon arbetar med olika material och deras egenskaper. Avsikten med arbetet är att ge form åt det osynliga, att skapa en djupare förståelse för omvärlden och att reagera på dess stimulus. Tillonen studerar vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi.

Rörelsemönster 1–2 
2021, målning  

Illusion 
2021, målning  

Förflyttning / vändning 
2021, blandteknik  

Gobelänger 
2022, blandteknik 

Det bekanta mönstret har förändrats. Området som kallas spelplan är främmande. Rutterna är inte längre som de varit, och det finns för mycket utrymme. Stegantalen och reglerna är nya. Nya rörelsemönster dyker upp i tankarna: skulle det löna sig att bryta mot reglerna? Skulle det vara rätt att fuska? Var det här någonsin ett rent spel? Situationen är obekant och omöjlig – den går inte att vinna eller reda ut. Den är snedvriden, har slagit knut på sig själv och blivit obegriplig. Den saknar rim och reson, början och slut. Tanken går till att överleva och klara sig. Ingen vet var spelet börjar, var det slutar, vilka motspelarna är och vad som finns kvar när det är över.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Leevi Toija 
1998, Helsingfors 

Leevi Toija är en mediakonstnär från Helsingfors. På sommaren 2021 avlade Toija kandidatexamen i visuell konst vid FAMU i Prag. På hösten 2021 fortsatte han sina studier i Schweiz, på magisterprogrammet i bildkonst vid Zürichs universitet (ZHdK). I sina verk fokuserar Toija på att omvälva syntetiska porträtt och konstruera objektiva, gemensamma verkligheter. Toija arbetar mest med video och fotografi, och skapar olika slags platsspecifika installationer. Med hjälp av dessa olika medier strävar han efter att skapa en verklig rendering av motivet. Verkens tematik kretsar kring stora infrastrukturprojekt, begreppet ”icke-plats” och det kollektiva minnet.

Constructing Spaces of Memory 
2020, video 

Verket består av en video och ett manifest som handlar om allmänna verkligheter (common realities). Idén om minnesrum (spaces of memory) grundar sig på den franske antropologen Marc Augés begrepp non-places och den franske historikern Pierre Norans tankar om det kollektiva minnet. 

Manifestet beskriver hur minnesrum kan behandlas och skapas med video. Videon är filmad i grustag, men handlar inte om dem. I verkets kontext fungerar grustagen bara som förmedlare av manifestet. Horisonten syns inte i videon, som enbart fokuserar på grustagens generiska nyanser och exakta former. Följaktligen frigörs videon från grustagens politiska och kulturella band. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Anette Toiviainen
1998, Kärvo 

Anette Toiviainen är en danskonstnär från Kervo. Hennes studier i modern dans och balett har fört henne till Stockholm, Wien och Köpenhamn. En ständig nyfikenhet på rörelse och kroppslighet styr Toivanens konstnärliga arbete. Dansen är hennes sätt att närma sig, förnimma och förstå omvärlden. För tillfället är hon verksam som dansare i olika produktioner och i egna verk.

Duett
2023, danskonst 

Dansverket Duett är ett delat ögonblick som handlar om kontakt och mötet mellan människokropp och material. Verket har sitt ursprung i tiden då beröring ibland begränsades av säkerhetsavstånd. Jag ville fundera på närhet och längtan samt det liv som finns i det icke-levande.  

Duett är ett lekfullt och experimentellt verk. Publiken kan röra sig fritt och betrakta dansverket från önskad plats. 

Performativa verk: 
tor 13.4 kl. 16
tor 13.4 kl. 18
lör 15.4 kl. 13

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Ida Tomminen 
1999, Åbo 

Ida Tomminen arbetar med textiler och förenar dessa med helt annorlunda material som sten, metall och plast. Ryan är en del av hantverkstraditionen, men tar en ny form som del av 2020-talet och som uttryck för ett allt mer splittrat samhälle. Den långsamma, repetitiva tekniken är väsentlig för arbetsprocessen. Det fysiska objektet som uppstår är ett personligt dokument om den tid som tillbringats vid dess sida. Tomminen studerar bildkonst vid Åbo Konstakademi och har tidigare studerat samtidskonst vid Taidekoulu Maa i Helsingfors.

Botanical Excellence 
2022, ryainstallation 

Gräsmattan är en produkt av trädgårdskulturen, och är den slags natur som människan huvudsakligen kontrollerar. Den sätter fart på fantasin: klargrönt så långt ögat kan nå, golfkärra och mousserande vin, sportplan, fritid, kärnfamilj. I en värld som torkar ut berättar en grön gräsmatta om rikedom. Ryan är en gräsrulle som visar sig vara defekt då den rullas ut. Det växer högt gräs och ogräs på gräsmattan, och den är bränd av solen på ena sidan. Gräsmarken och ängen är habitat för andra arter än människan.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Vertti Turunen 
2000, Åbo 

Vertti Turunen arbetar huvudsakligen med måleri och skulptur. Konstnärens iakttagelser grundar sig på egna upplevelser och minnen, och följaktligen är det självbiografiska en central del av verkens motiv. Under arbetsprocessen följer han sin intuition och drar nytta av slumpmässiga händelser. Samtidigt får tankarna som väcks ofta en vidare betydelse och börjar forma tankekedjor. Under processens olika skeden lever och förändras också det egna förhållandet till verket. Turunen bor i Helsingfors och studerar vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi.

Minnessamlaren 
2022, skulptur 

Kramdjur. Heligt föremål. Gravväktare. Frihet. Bortgång och återfödelse. Lek som lek. Kunskap ökar smärtan. Ömsa skinn. Ssssssssss 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Alina Uura 
2001, Helsingfors 

För konstnären Alina Uura har rollen som iakttagare varit ett naturligt val. Att vara en iakttagare är inte samma sak som att vara blyg eller tyst. Uura håller ögonen öppna, är vaksam och öppen för nya upplevelser och tankar samt strävar efter att utvidga både sin visuella och upplevelsemässiga repertoar. Till iakttagarens roll hör också en samlarnatur, att se något intressant i allt, och en oupphörlig nyfikenhet som tar sig uttryck i ett uppriktigt intresse för andra människor och konstnärer.

Artefakt 
2020–2022, målningsserie 

Artefakterna tillfredsställer mitt behov av lugn och kontroll. Med hjälp av mina verk skapar jag en värld som inte avslöjar allt vid första anblick. Bakom dess statiska och dystra yttre finns ett rikt universum med komplicerade regler. Känslorna samt de personliga och politiska influenserna är dämpade och gömda. Kvar är en uttryckslöshet som ändå ställvis knakar i fogarna.  

Artefakternas värld har också en annan, rentav lekfull sida. Som namnet antyder är artefakten konstruerad och artificiell, och finns som sådan inte i naturen. Jag bearbetar och förvränger den värld som finns och undersöker hur mycket den ger efter, hur jag uppfattar den och hur mycket jag kan förändra det bekanta så att det inte längre påminner oss om något alls. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Juulia Vanhatalo 
1998, Tammerfors 

Juulia Vanhatalo strävar efter att avbilda förbindelserna mellan människor och den omgivande världen. I sina verk uppmärksammar hon den ofullkomlighet som finns i världen, och erbjuder samtidigt en känsla av tröst och inspiration. Hon fokuserar ofta på små detaljer och saker som inte kan ses, utan bara kännas. Vid sidan av arbetet med rörlig bild, är Vanhatalo också intresserad av att experimentera med nya tekniker. Hon söker alltid fräscha sätt att behandla olika ämnen.

Filter 
2022, video 

Vi blir allt mer vana att se filter istället för riktiga ansikten på sociala medier. Det börjar bli svårt att se skillnaden mellan autentiska och editerade fotografier, vilket ger upphov till en skadlig skönhetsuppfattning och orealistiska förväntningar på oss själva och andra. Filter är ett videoverk som ifrågasätter den ansträngning vi tror att krävs innan vi publicerar bilder av oss själva på internet. I det här verket förenar jag den verkliga och artificiella världen, och uppmanar dig att begrunda problemet ur ett personligt perspektiv. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Karun Verma 
2001, Helsingfors 

Karun Verma är en fotograf som studerar konst vid Helsingfors universitet. I sitt konstnärliga arbete behandlar Verma det mångdimensionella begreppet mänsklighet, som han ofta betraktar i relation till samhälle, kultur och miljö. Det dokumentära fotografiet är kännetecknande för Vermas visuella berättande, som till stor del grundar sig på identitetsbegreppet och ett kritiskt perspektiv.

De fruktade ungdomarna 
2022, fotoserie

Fördomsfullhet, fördömande, likgiltighet, förargelse och rädsla präglar folks upplevelse av den levande ungdomskulturen på Helsingfors gator. Det syns tydligt i media. Unga rasifierade män utsätts för den hårdaste granskningen. Vi är ett populärt samtalsämne. Så pass populärt att man ofta talar i vårt ställe. Man talar om gäng, våld, kriminalitet och glömmer allt annat. 

De fruktade ungdomarna föddes ur frustration, men också ur en vilja att visa. Dokumentären handlar om unga som är ett ständigt mål för negativ uppmärksamhet och kritisk granskning. Våga se, fråga och tala. Nöj er inte med att anta. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Olivia Viitakangas 
1999, Lahtis 

Olivia Viitakangas är en bildkonstnär som arbetar med kamerabaserade medier, rumslighet och text. Hon är intresserad av arkivering som handling, och av människors sätt att samla och bevara information. Viitakangas var sommarbildkonstnär vid Seinäjoki konsthall under sommaren 2022, och arbetade då med att arkivera en av stadens parker. Hon granskar ofta vanor i samhället med hjälp av simulering och fiktion. 

Skärvsamlaren 
2021–2022, installation 

searchlog(skärvsamlare0–06.09.22) 

23.08.21/ O. Viitakangas, behandlad  
27.08.21/ O. Viitakangas, intervju 
31.08.21/ O. Viitakangas, kontrakt 
01.09.21–/ O. Viitakangas, anställning  
01.03.22/ Yngre skärvsamlare, beslut om att inleda rekryteringsprocess 
22.01–04.02.22/ Yngre skärvsamlare, ansökan öppen 
10.02.22/ Yngre skärvsamlare, behandling av ansökningar 
14.03.22/ L. Hietanen, intervju 
14.03.22/ S. Tammilehto, intervju 
30.03.22/ L. Hietanen, kontrakt 
01.04–30.09.22/ L. Hietanen, anställning 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

Ada Vuorinen & Venla Vuorinen 
2002 & 2005, Helsingfors 

De satt framför datorn och funderade en stund. Sedan bestämde de sig för att överge sin ursprungliga idé, och valde istället att utforska konstens okända områden. Om de börjar jobba är slutresultatet beroende av varderas impulser. Och impulserna är i sin tur lika flyktiga som en bortskämd tamkatts sinnesstämningar. Med sitt arbete vill de öppna portar till tänkbara världar, blåsa liv i dem också bortom bildens gränser och sätta fart på de berättelser som lever vidare i våra sinnen. Pennan är konstnärernas vapen och animationen deras plattform, för konst handlar i grunden om berättelser.

Catmotion 
2022, animation, figurer 

Vissa teman är återkommande i vårt konstnärliga arbete: kärleken till arkitektur, sjöfart och katter. Idén bakom videoinstallationen Catmotion är att öppna titthål till katternas främmande världar och fånga ögonblick i deras liv. Det centrala i våra verk är de fiktiva världarna som ständigt lever och utvecklas. Vi vill förmedla känslan av en omfattande värld som andas och lever bortom bildens gränser.  

Catmotion är både en studie i animationsteknik och ett verk där vi begrundar den sköra gränsen mellan vardag och äventyr. Då man stannar upp och undersöker någonting på tillräckligt nära håll, märker man den magiska potentialen i dessa ögonblick.

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

俞越 (Yu Yue) 
2004, Hangzhou, Kina 

Här har vi en gymnasieelev och nykomling på konstfältet som är riktigt entusiastisk över konst och naturvetenskap. Yu Yue arbetar med fotografi, men provar också aktivt andra sätt att skapa bildkonst. Med sina verk vill han visa sin nyfikenhet inför världen, samtidigt som han strävar efter att hela sig själv med hjälp av processen.

Havlandskap 
2021, fotoserie 

Verket är dokumentation av en relativt svår tid. Det kom till medan jag led av något som de flesta av er inte behöver bry sig om. Jag önskar att ni inte låter svårigheterna sätta tonen för hur ni upplever verket. Använd istället fantasin, utforska den underbara vyn och smält samman med den.  

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala

 Rong-Ci Zhang 
2000, Taichung, Taiwan 

Rong-Ci Zhang är en historieberättare som arbetar med olika medier beroende på vilka som passar verket och situationen bäst. Hens konst gör djupdykningar i aktivistiska tankegångar och problem som handlar om identitet och jämlikhet. Zhang behandlar också kulturmöten och frågan om hur geopolitik som bygger på ömhet och omtanke kan involveras i konst.

Regnskogens kyliga zon 
2021–2022, installation 

Verket har sitt ursprung i en månad lång, påtvingad resa från Taiwan till Hong Kong 2020–2021. Två veckor var jag i karantän, och två veckor väntade jag utan att veta om jag skulle få resa vidare. Det var svårt att få uppehållstillstånd i Finland under pandemin. Berättandet i verket är lineärt, och förknippat med hur vattnet rör sig och vart båten far. Medan jag stirrade på Victoria Harbour i Hong Kong, frågade havet: ”Vilket hav är framför dig? Driver du omkring eller kontrollerar du havet?” Frågorna är öppna för alla slags svar. 

Fotograferade handgester som uppenbarar sig på papper berättar om avsikter: att fånga, att visa riktningen. Vatten rinner, samlas i en skål, vattnet får samma form som skålen. Händer och vatten kan förvandlas till oändligt många former. 

Bilder: Jarno Jussila, Stella Ojala